Spegel, spegel på väggen där...

...säg mig vad jag i handen bär!
--
Jack har länge haft ett intimt förhållande till speglar. Han gillar helt enkelt det han ser där. Redan som litet knytt kröp han fram och pussade sin spegelbild.
--
Numera är han mera brutal. Häromdagen bankade han såssnipan i glaset så att det var ett under att det inte sprack. Och här har han hittat en ny inventarie att konfrontera spegeln med. Riktigt vad som kommer att hända sedan vågar man inte fundera på.

1,75 år

Är det någon som minns den här lille killen?
Helt nyligen bodde han hos oss, men helt plötsligt var han borta och ersatt av en mycket större och duktigare pojke. Fast ändå ganska så lik.
(Bilden till höger togs 7 september 2008. Då var Jack alltså nio månader, därav almanacksbladet i hans hand.)


Idag, 7 september 2009, är Jack ett år och och nio månader gammal. Då ser han ut så här, när han pysslar med sitt på uteplatsen och eller är inne och dirigerar musikutbudet så att inte fel cd av misstag ska spelas.
-
21 (månader) är ju oslagbart, sägs det.

Eksjö-Åhus (och 35 år)

Vilka är det som drar fram på Åhus gator denna söndagsförmiddag i september? Jo, långväga gäster till Jack och hans familj.
Tja, långväga och långväga. Tomas (t v) bor i Simrishamn, medan Ann & Gert-Olle (i mitten) kommit ända från Malmö.

Men det kan ju inte förnekas att Tomas, Ann och Gert-Olle alla en gång bodde i samma lägenhet som Jacks pappa på Södra Storgatan 1 i Eksjö. Att kalla det för ett kollektiv kanske är att ta i, och framför allt ger det fel associationer.

Fast hur det var i Eksjö i mitten av 70-talet, och i Sverige numera, var ett kärt samtalsämne under hela sammanträffandet. Däremot verkade ingen av gästerna så sugen på att lyssna igenom Jacks pappas progg-LP-samling (ca två meter) ute i gästhuset. Kanske fick dom tillräckligt redan då.

Jack och hans mamma hade inget att tillägga.

Björntjänst

Den uppmärksamme bloggbesökaren kan se tydliga tecken på dessa bilder att förkylningen fortfarande är kvar: dels böckerna som lyfter huvudänden av Jacks spjälsäng, dels de stora sega snorbubblorna som kommer ur snorfabriken innanför Jacks näsa.

Men vad är väl lite förkylning, pojke och nallar emellan? Klart man ska fika ändå?

Efter flera snorsega dagar hemma saknar nog Jack de andra barnen på dagis en hel del (som han kallar just "barnen").
Men så länge får nallarna duga som leksällskap.

Snorvalp

Jacks familj är bortskämd - än så länge - beträffande vaknätter. Det är deras goda sömnförmåga som är mammas och pappas och sonens superstyrka.

Fast den sattes på prov natten till fredagen. Stackars Jack vaknade och hade så ont att han grät gång på gång under första halvan av natten. Mycket ovanligt.

Andra halvan av natten sov alla tre bättre. (Även om pappa som vanligt steg upp 05.05...) Tills Jack insåg att klockan hade passerat sex och att det började ljusna.

Upp, upp!

Nu är det lördag och alla mår lite bättre. Och är lite piggare - efter en natt av ganska ostörd sömn. Om än med tidig uppstigning.
Ikväll ska familjen ha besök. Av pappas sambos' från 1974-76 i Eksjö!

Då var somliga inte födda.

(*Sambos? 2 m, 1k. Låter skumt, va?

Fast det är det inte egentligen.)

Dagisförkylning, någon?

Som ett brev på posten kan man säga att Jacks förkylning kom.
Efter två veckors inskolning på dagis och två dagar på riktigt var det dags för första dagisförkylningen.
Febrig, hängig, ledsen vaknade Jack.
Och fick hänga hemma idag med mamma.

Ägnade dagen åt snörvel, bokläsning och en sväng till mammas jobb för att hämta konstiga papper som mamma av någon anledning behövde. Och åt en del vindruvor, som en sjukling ska.

Skönt att vara hemma vid egen spis när man inte mår bra.

En man och hans (mammas) stol

I rakt nedstigande led!
Tycker ni att Jack ser nöjd ut i sin nyaste möbel - som också är hans äldsta möbel - så har ni alldeles rätt. Färskt hemkörd från morbror Peter och precis lagom för en kille på snart 21 månader.
Fast egentligen är det hans mammas stol. Lika kavat - kan man ana - satt hon uppflugen i den och studerande den värld, som snart skulle vara hennes, för... Ska vi gissa 37 år sedan?
Se på mig! Så lyder, hävdar nämnda mamma, undertexten till denna bild. Kavat uppflugen igen, men denna gång på det lilla söta soffbordet, för att demonstrera hur onödigt det är att titta på Sveriges damlandslag i fotboll.
När det finns en Jack. På bordet. Serverat, var det här!

Tillbaka på mammas stol. Med blicken i fjärran. Jack ser förmodligen tillbaka på de senaste två dagarna, tisdag och onsdag, när han som fullfjädrat dagisbarn fått testa en full dag i barnomsorgen kl 8-16.

Han har varitt jätteduktig, är det samstämda utlåtandet från personalen. Men så har det också krävt sin tribut:

En ganska trött pojke hemma. Och en mamma, som har haft lite svårt att skaka av sig det faktum att Jack gråtit förkrossat när hon lämnat honom på dagis,

(Turligt nog har sorgen gått över mycket snabbt när hon väl kommit utom synhåll.)