Jack har telefonvägrat hela sitt liv. Detta bortsett från ett enda, oförklarligt samtal han hade med sin mamma 4 januari.
Sedan dess har han vägrat tala telefon. Konsekvent. Han må leka hur mycket som helst med alla husets telefoner och föra fingerade samtal med kreti och pleti... Varje gång han erbjudits prata på riktigt har han blånekat. Tills i helgen, alltså.
Då, först i lördags på festen hemma hos Kerstin och sedan på söndagen från tåget, pratade han i pappas mobil med mamma så duktigt och redigt en lång stund. Som om det vore den naturligaste saken i världen.
Och det är det ju också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar