Havet är aldrig långt borta. Därför är det förbluffande ofta som Jacks familj alldeles för långe glömmer hur underbart och livgivande det är att en stund vandra under dess himmel, njuta av dess ljus och ljudet av vågor som slår mot strand.
Idag blev det dock av. Det hade blivit dags att låta lillebror för första gången förnimma ljuset, vågorna och luften.
När Jack äntligen kommit från den förrädiskt hala isbelagda stigen ned till stranden, var det härligt att springa med trygg sand under fötterna. Mammas lockande armar väntade ju.
Två som gillar att gå utmed vattnet. Vi lovar att snart komma tillbaka! (Fast det löftet glömmer vi ju ofta att hålla...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar