Upp! Upp! Upp! Jag vill längre upp!

För den som är - eller åtminstone var, enligt en månadsgammal notering - blott 71 centimeter hög, så är många saker utom räckhåll.
Som tur är, tycker Jacks föräldrar, dock med motstridiga känslor. Så klart vill dom att sonen ska bli lång och ståtlig. Tids nog.
Jack själv tycker förhållandet är mycket frustrerande. Men han övar sina tår och väntar tåligt. I morgon kanske han är lång nog!

Närkamp med litteraturen

Jack är väl inte någon fullfjädrad bokslukare än. De flesta av hans egna böcker är föga mer än korta stationer i hans härjningståg genom huset, och dom ser numera ut därefter.

Men en bok som han verkligen gillar, och som man faktiskt kan läsa - eller vad man nu gör - från pärm till pärm är den söta Kaninpaket (av Lena Andersson, lånad på Åhus bibliotek), som både pappa och Jack faktiskt har stor glädje av varje gång.

Även om Jacks kärlek på de här bilderna kanske är en aning för handgriplig.

Munsbit för oralbegåvad

Jack brukar rösta på Oraldemokraterna. Lyssnar på Oralradion. Får sällan oralpanik. När han blir stor siktar han på att hamna i Orala Rummet. Han är nämligen mer än oralbegåvad.

Alla dessa dåliga skämt indikerar att det ska handla om hur oral Jack - liksom många jämnåriga - är. Stoppar med förkärlek saker i munnen. Speciellt nu när det kliar så infernaliskt i överkäken.

Hans favoritobjekt är en kastanj, rundad och hård och vacker, som pappa hittade på Majorsgatan och oklokt nog tog med hem.

Nu funderar han - den sistnämnde - hur livsfarlig denna härliga sak är för sonen. Kan han sätta den i halsen? Eller är den för stor?

Håller sommaren vid liv

Nästan varje dag ser Jack och pappa dem, när de tar sin dagliga klockan 10-promenad på bryggan i Åhus.
Familjen som fikar i det tomma sommarcafét, som om årstiderna inte fanns.
- Hur länge ska ni hålla på, frågade pappa. Till december?
- Varför inte, om bara möblerna får stå kvar, sa den andre pappan.

Jack går på djupet

Förr i tiden var Jack bara olyckligt kär i toalettborsten, en kärlek som hans föräldrar försökte hålla obesvarad.

Nu har dock hans fascination blivit total för själva toalett-stolen och det som försiggår där nere. Tyvärr är hans armar ännu för korta för att han ska kunna nå ner till vattnet i botten och det som ibland finns där.

Å andra sidan hjälper Jack gärna till med rengöringen, efter bästa förmåga, som framgår av bilderna.

Till sist är det dock alltid någon som stänger, framför nosen på den unge rengöringsivraren. Suck.

Obs! Bilden är arrangerad

...eftersom Jack faktiskt nästan aldrig är i sin säng nuförtiden. Han sover överhuvudtaget ganska sällan. Ändå är han oväntat pigg, när man är som mest övertygad om att hans svåra och oroliga nätter väl ändå måste innebära att han snart somnar. Hans föräldrar däremot är trötta nästan jämt.

På kvällarna och nätterna är det nästan omöjligt för den lille stackarn att komma till ro. En ond ande tycks driva Jacks kropp att vrida sig, kråma sig och ständigt störa sin herres sömn.

Flera teorier finns: t ex att det är de framtänder som så tydligt avtecknar sig i överkäken som gör ont, eller att det är Jacks undermedvetnas ständiga kamp för att lära honom gå som inte lämnar någon ro. Eller... allt möjligt.

Nedre bilden: i natt får Jack möjligen flytta hemifrån, så mamma får sova. Kanske i sällskap med pappa.

Tillsammans eller själv

Loke och Jack. Två pojkar. En leksak.
De sex-sju småbarn, som nu har träffats varje vecka (nästan) i bortåt ett halvår, utvecklas i en rasande takt. Alla på sitt sätt. I dag kunde man hemma hos Sofie (och Maja) t ex se just Maja, Loke och Liam demonstrera att dom nuförtiden faktiskt kan gå. Mer eller mindre. Andra har i stället egna specialiteter.
Men en sak gör dom fortfarande inte. Tillsammans, nämligen. Var och en gör sin sak, ibland i strid med någon av dom andra (när man vill ha samma sak). Men att leka, ihop, dit har dom inte kommit än.
En ny grej kunde man dock notera: föräldrar som testar "inte!" eller "nej!" när barnen vill göra farliga saker. Både Martina och Teresia försökte på det sättet få Loke och Liam att frivilligt avstå från att klättra i Sofies, Filips och Majas helt livsfarliga trappa.
Det gick väl "så där"... Idag, alltså. Båda hävdar att det brukar gå. Ibland

Jack var inte ett dugg intresserad av trappan. Förrän hans pappa bestämt lyfte bort honom till nedersta trappsteget (för att få en bra bild).

Då klättrade han naturligtvis upp i god fart.

På ett fullkomligt livsfarligt sätt.
Pappa sa inte "inte", det ordet förstår nämligen inte Jack, han bara lyfte bort sin son till säkrare mark.

(PS: ett experiment senare nu ikväll fick mig att tro att Jack kanske förstår innebörden av "nej". Och ogillar den.)