Prison break

Jack är inte helt nöjd med de arrangemang i hans hem som begränsar hans rörelsefrihet. "Access all areas" är hans självklara krav, men det uppfylls alltså inte.

Inte minst missnöjd är han med grindarna på övervåningen, den ena stoppar hans planer på att fritt färdas nerför trappan och den andra begränsar hans tillträde till den helt livsfarliga vindstrappan.

Mitt emellan dessa två grindar - vars hållfasthet f ö är si och så, berätta det inte för Jack! - finns dock en öppning: Utrymmet mellan två staketstolpar (nyss uppmätt till 9,8 centimeter).

Där har Jack tänkt sig att tränga sig genom i den fåfänga jakten på full frihet. Hittills har det inte gått. Men han jobbar på.

Går inte alls (på bild)

Pappa och mamma försöker och försöker. Men Jack är listigare. (Och digitalkameran så långsam att dom skulle vara på nästa specialsträcka om vi försökte plåta ett rallyfordon.)
Det dom försöker är att fotografera Jack gående. Och det går... alltså... inte alls.
För visst är det så att Jack går då och då. Fast bara när han själv vill. Och oftast när han inte själv är medveten om det. Och dessutom tveklöst när mamma och pappa (och kameran) är som minst beredda.
Längsta promenaden var bortåt åtta steg lång, och skedde i måndags eller tisdags i Jacks eget rum, runt två ytterst oförberedda och förbluffat beskådande föräldrar.
Att gå runt med Jack är föräldrarnas vanligaste sysselsättning för närvarande. Sonens aptit på någon att hålla i under de ständiga övningarna är outsinlig.
Mamma har här valt en mindre vanlig metod att utföra sitt uppdrag. Bekvämare eller obekvämare? Tja, i alla fall kändes det ju mer underhållande.

Fotboll på lördagseftermiddagen

...eller kanske handboll? Jack är en äkta Sandgren, han är född med utmärkt bollsinne. (Clausens är mera bra på att springa och sparka, det kan ju också funka om man är ihärdig nog.)

Så att bolla med morfar Calle när han tittar in på lördagsfika är förstås väldigt roligt. (Jack tränar gärna med mamma och pappa också, när inget annat bjuds.)
Bollen? Den fick vi av våra brittiska grannar i Los Gigantes, som donerade hela sitt restlager av diverse till oss dagarna innan dom reste hem igen. Jack tog den till sitt hjärta efter första bollkontakten.

Familjens ljus

Jack må vara kort för sin ålder. Men han blir längre. Nya tecken på hans ökade längd och räckvidd får man varje dag.

Numera når han upp till fönstret där det står fem små värmeljus i var sitt glas. Det fick pappa ett bevis för idag, när han insåg att det plötsligt bara stod tre glas där.

De andra befann sig i leksakslådan, visade det sig, och de hoptryckta resterna av värmeljusen påträffades i samma grannskap.

Fast nu är ordningen återställd. För tillfället. Jack har lovat att fortsätta växa, med alla de konsekvenser det säkert kan få. (Och just i detta ögonblick lyckas han nästan få grepp om pappas dator.)

När säsongen är över

Vad händer när säsongen är över? som Hansson de Wolfe United undrade nångång på 1900-talet.

Jo, efter ån i Åhus är inget sig likt 14 november. Sommarrestaurangerna ligger övergivna och tysta sedan länge, men nu har någon staplat möblerna på Åmund och forslat bort dom på Åsikten, kanske för att omöjliggöra för fripassagerare att ta en kaffe med familjen där.

Och inte nog med det. I går pågick en febril verksamhet efter bryggan där båtarna ligger i långa rader på sommaren, och i dag kunde resultatet beskådas: alla dom vita stängerna som båtarna förtöjs vid (...som heter vad då?) pekar nu rätt upp i skyn. Säkert för att dom inte ska uppslukas av isen om vintern skulle råka bli bister.

Så här kan ingen förtöja. Säsongen är över. Inget är sig likt. Mer än att en pappa småhuttrande drar sin röda barnvagn fram och tillbaka, i fåfängt hopp att den lille därinne ska somna till sist.

Tv-drama slutade lyckligt

Den lilla familjeidyllen skakades av ett drama, som sysselsatte mor och far ända från Rapport en lång bit in i Aktuellt. Det vill säga: Rapport kunde ju ingen titta på, eftersom den så omstridda fjärrkontrollen till Boxer-boxen hade försvunnit så totalt.
Huvudmisstänkt var Jack, som haft en lång dragkamp med sin mamma om den så älskade lilla manicken, som han väldigt sällan får nöjet att äga fullt ut. Sedan försvann han ur fokus, medan föräldrarna tittade på Vem vet mest. Och - skulle det visa sig - försvann gjorde även fjärrkontrollen.
Efter mer än en och en halv timmes hysteriskt sökande i varje liten tänkbar (och otänkbar) vrå på hela undervåningen, siktades äntligen dyrgripen igen. Inuti bashögtalaren till den s k hemmabion!
Vem som lagt den där finns det nog ingen tvekan om. Även om den huvudmisstänkte inte kunde förhöras, han sov vid det laget till synes oskyldigt i sin säng.
Nu råder tv-frid åter i det lilla röda huset vid Majorsgatan. I varje fall tills i morgon.

Hittad! Mor skruvade sönder högtalaren och lyckade därmed få tag på den oumbärliga hushållsmaskinen.



In i det här hålet alltså! Stoppar man in något tillräckligt långt, så droppar den ner i tomrummet inuti.

Minns ni den här bilden (från ett tidigare blogg- inlägg)? Tv-chefen och radiochefen i kamp om samma lilla manick.

Tillbaka på brottsplatsen (dagen därpå): "Undrar om man kan stoppa in den här tjocka fjärrkontrollen på samma ställe...?" (Det kunde man inte.)

Vykort från semestern

Kära moster, kusin och andra! Vi hann aldrig skriva några vykort på vår semester eftersom vi hade så fullt upp med att njuta. Men den här lilla kollektionen kanske kan duga som ersättning?

Vackra trappor ledde i Los Gigantes ner till den blå Atlanten, som oftast var inramad av mycket svart och mycket fantasirikt draperad lava.

Stranden i Los Gigantes var inte bred men den var snygg, svart sand mellan svarta lavaramper. Och vattnet var varmt och vågorna (lagom) vilda.

Förmiddagspromenaderna med Jack i vagnen bjöd på många vackra vyer och lagom värme. (Det här börjar låta som en turistbroschyr, men det var faktiskt på det viset.)

Men hur gick det för Jack att flyga så länge? Mer än fem timmar varje väg? Jo, förbluffande bra gick det.

Den lille pojken anpassade sig med gott humör till det snåla utrymmet och den måttliga underhållningen och tycktes förstå att det inte var mycket lönt att beklaga sig.