Jack Pumpa

Hotfulla Halloween närmar sig, och tidningarna är fulla av små (fast ofta ganska söta) häxor, och en del monster därtill. Jack nöjer sig med att lukta på pumpan i år.
Och det är inte bara skräckens helg som knackar på dörren. November är minst lika nära. I dag är det sista dagen på ljusa, ljumma oktober - strax är den grå, regniga, blåsiga, leriga höstmånaden här.
Och redan i går var det snökaos i Småland, nattfrost i norra Skåne och flingor som singlade ned även i Åhus. Kyla och mörker är på väg. Under förmiddagens promenad efter hamnen hade Jack dubbla kläder, och pappa - som förstås struntat i både mössa och vantar - frös ordentligt om händerna.
Nu har vi varit lediga två månader tillsammans. Händelserikt värre - så vi fortsätter!

Brrrr... Inga lekfulla höstvindar i Åhus hamn längre. Och båtarna är borta. Nu fryser man om händerna på sin vanliga förmiddagspromenad och Jack hukar i snålblåsten.

Musikälskarens kakafoni

Jack är inte särskilt förtjust i tystnad. Eller radio för den delen (när det pratas för mycket). Han vill höra musik!

Som avslöjats tidigare så fick Jack en tidig fixering vid George Harrisons musik (det är faktiskt helt sant), men han har nu breddat sig.

På bergsprängaren i sitt eget rum vill han förstås höra sina tre barnskivor så ofta som möjligt. Vilket dock inte hindrar att han önskar mer.

När han har vägarna förbi någon av husets andra musikanläggningar stannar Jack ofta och gör mycket tydligt att han vill att även de ska låta.

Resultatet blir ofta kakafoni. Två olika skivor som slåss om ljudvågorna. Det verkar dock inte störa den lille musikälskaren (men ofta dom vuxna).

PS. Noterat i helgkön på Hanöhallen:

Den lilla tanten, som sa: "du som har så lite, kan gå före", när hon såg mig stå där med Jack på armen. Första gången!

Och killen framför mig - i 18-årsåldern - som köpte fem stora flaskor Coca Cola (7,5 liter), två Billys Pizza och två Gorbys. Smaklig måltid!

Shoppingkorgen full!

I dag har det regnat kopiöst i Åhus, medan pappa var på jobb i Göteborg och Jack med mamma tog skydd innanför hemmets skyddande väggar.
Då är det mysigt att minnas sommarens varma dagar, då vi tog den här bilden i Äpplets Hus i Kivik. (En dag då det regnade nästan lika mycket.)

Kanalkonkurrens: radiochefen mot tv-chefen

För inte länge sedan var mamma både radiochef och tv-chef. Radiochef på jobbet, tv-chef hemma. Självsvåldigt kommenderade hon över två fjärrkontroller och 99 kanaler, ville pappan se något annat program så fick han vända sig till sin tv en trappa upp. (Det brukar oftast vara ÖIS på TV 4 Sport.)

Men nu! Så fort han kunde röra sig tog Jack upp jakten på fjärrkontrollerna. Att trycka på knapparna och sedan äta upp så mycket som möjligt av kontrollen var livets mening. Och tro inte att han var särskilt intresserad av fjärrisen till den gamla boxen, som numera bara används för dvd-uppspelning. Den ville ju ingen annan ha...

Kampen fortsätter. Med list, våld och tårar. Jack kanske ärver mammas radiostation en vacker dag, men sina fjärrkontroller tänker hon behålla livet ut.

Tror hon, ja. (Sa Jack.)

Another brick in the wall

Jo, nu har Jacks litteraturintresse utvecklats med stormsteg... Han har gått vidare till riktiga tegelstenar! Backar inte ens för Harry Potter på originalspråket!

Det här är helt säkert mera sant, och kanske mera typiskt för Jacks utveckling på riktigt: I går när han och pappan kom hem från tisdag eftermiddags traditionella besök på SR Kristianstad, så satte sig Jack innan dörren och klappade händerna.

Jo, det gjorde han faktiskt. Helt tydligt, och flera gånger. Kan man verkligen det när man inte ens fyllt elva månader? (Och dessutom verkar ha glömt bort hur man gör när man vinkar...? Som han kunde när han var nio!)

Humlan har landat

Det må vara 28 oktober, men på grund av växthuseffekten så flyger humlorna numera i Skåne året om. Så i dag landade den här lilla humlan innan för vår dörr.
I varje fall drabbades pappa av åsikten att det såg precis ut som en (ganska stor)(och väldigt söt) humla. Så därför tog han den här bilden och beslöt att visa den för hela världen.

Pusslets häxmästare

Jack och pappa har varit på BVC igen, denna gång för att träffa doktorn och gå på tiomånadersbesök. (Ja, lite sent, men pappa glömde faktiskt helt bort att 8 oktober existerade på den tiden det begav sig.) Mest tid tillbringade dom dock i väntrummet, rätt kul det också.
Det mest förbluffande var att Jacks första försök med ett pussel faktiskt tydde på viss talang. Nybörjartur, säkert, men ändå. (Lille Skutt därnere fick han faktiskt ner på rätt sätt, om än på fel plats.)

Och eftersom ni förstås undrar hur mycket Jack det finns i världen nuförtiden, så är rätt svar 9.440 gram. Exakt längd är 74 centimeter, men när han står på tå och sträcker armen når han m y c k e t längre upp.

Doktorn tyckte att Jack var en duktig och trevlig pojke.

(Dom träffades bara knappt tio minuter...)

För övrigt var det nog första gången Jack lekte med en docka också, bilden t h.

Söthumlan på nya äventyr

Så här ser Jack ut ibland, när hans föräldrar lyft upp honom ur det mysiga badet och svept in honom i en blandning av morgonrock och badlakan.

Ganska mysigt. Ganska sött.

Boys will be boys

Idag var det en riktigt pojkträff hemma hos Martina: Loke, Liam, Vincent och Jack ville alla vara herre på täppan. (Fast det var förstås lättast för Loke, som var på hemmaplan.)

Om det var skälet till den enda närvarande flickans huvudbonad (när hon väl vaknade, alltså), ska nog förbli osagt.

Bland föräldrarna var det som vanligt kvinnlig övervikt. Fast bara nätt och jämnt.

Hårfager badpojke i närbild

En del systrar klagar på att Jack har lite hår.Men då hade hon knappast sett den här bilden!

Vintertiden kom samtidigt till Åhus som ett riktigt präktigt höstregn, som tillsammans gjorde att man inte kände särskilt varken för att stiga upp eller gå ut. Omsider gjorde Jack och hans föräldrar dock båda delarna.
På kvällen kände Jack, just på väg ut ur sitt livs andra förkylning, för något uppiggande. Det blev ett varmt och skönt bad.

Och då kan man ta sådana här skojiga bilder.

Det här är bara ett mindre urval av ett 20-tal, de flesta lika knäppa (på olika sätt).

Världen besparas dock dem. Än så länge.

Linslus

Du som följt bloggen länge har förmodligen märkt en avsevärd temposkillnad mellan mamma- och pappaledighet. Medan mamman är en klar slowbloggare så jobbar pappan mer på ackord.
Anledningen till att bloggen inte uppdaterats på länge (?) nu är dels att pappan varit borta men också att kameran varit utlånad. Så här glad blev Jack när han återsåg den idag, när mamma och Jack hämtade den hos morbror Kribbe som lånat den.

Jack hos polisen

Det var förvånansvärt likt en svensk pilsnerfilm.

Polisen i Åhus har öppet varje torsdag mellan 9 och 15. När Jack och pappa gjorde sitt första besök där - för att inkassera mammas hittelön på 150 kronor som tack för att hon slagit larm om en stulen cykel upphittad hemma hos oss - var det som att stiga in i ett annat årtusende.

Långsamt gick det. Det skrevs förvånansvärt mycket på papper. Alla andra besökare var pensionärer: en herre som ville leta bland upphittade cyklar efter sin, en dam som ville anmäla något, en herre till som beredde sig tillträde till stationens inre med en påse bullar.

Under tiden väntade Jack och pappa tåligt - mer eller mindre - på att ärendet om eventuell utbetalning av hittelön till sist skulle bli klart. Vi hann in på biblioteket under tiden.

Tur att det inte sker så många brott i Åhus... (Eller... Hur var det nu, Kristianstadsbladet?)

A small step for mankind

I stället för den sömn han så väl behövde, fick Jack ett trevligt besök hemma hos moster Inga-Maj, och en ny chans att testa de antika leksaker som kusinerna Niklas och Annika hade en gång i tiden.

När han och pappa skulle gå hem så hände det, helt utan tvekan: iförd full uppsättning höstytterkläder tog Jack helt otippat absolut ett, eller snarare två steg in i historien. Utan stöd eller hjälp. Sedan besinnade han sig och satt ner.

Men ändå.

(Bildbevis saknas. Förhoppningsvis händer det igen.)

Ett trolls förmiddag

Själva idén är ju så enkel: Lägg pojken i vagnen, själv får du en skön och avkopplande promenad medan han harmoniskt slumrar in. Precis vad ni båda behöver.

Så det gör vi ju varje förmiddag. Ibland går det bra. Andra dagar promenerar man med en liten pojke som bara har ett öga aningen på glänt, och tycks vara vid randen till sömnen. Men...

Plötsligt hörs ett förskräckligt skratt, ungefär som sjörövare låter i tecknade filmer, och när man tittar ner ligger det ett troll i ens vagn, har spottat ut nappen och tittar spefullt på en.

När detta har upprepats ett tiotal gånger under samma timslånga promenad börjar en sanning gå upp för pappan: troll sover nog inte.

Långt bort från horisonten

Havet är så stort, och Jack så liten. Det känns som man kan se hur långt som helst. Det är klart att man blir tankfull när man inte har fyllt elva månader, och egentligen bara släpats ned till stranden av sina föräldrar för en trevlig foto-session.

Baby party

...ser det ut som på den övre bilden. Men faktum är att Jack, lugn som en filbunke, tillbringade en avsevärd del av veckans bebisträff med att sitta och inåtvänt pyssla med en rosa hink från Biltema och de saker som stundtals förflyttades ur eller i den.

Allt medan ett förbluffande antal av dom andra promenerade runt i environgerna. Lille Jack lät sig dock inte störas under sin korkek.

Fast för all del: framåt slutet tog han ändå fram sitt specialvapen, skriket. Tycker inte att det bet nämnvärt idag. Lika bra, tycker en pappa som inte vill skämmas (för ofta).

Med silversked

...eller åtminstone rostfritt.
Mamma och Jack har varit ensamma (utan pappan) i nästan ett dygn och Jack har såklart utvecklats massor under den tiden... Han har sagt Mamma! flera gånger (faktiskt så har det låtit som mamma, eller som mammammammammammam), det är inte säkert att han förstår vad han säger men gulligt är det.
Och han har lärt sig att äta själv.
Nej, det har han ju såklart inte, men han blir väldigt nöjd om han får ha en egen sked och väldigt arg om man tar den ifrån honom igen.

Grodperspektiv

Det här är en ganska vanlig syn i Jacks hem. Oj, det är något som hänger i mina ben...? Det verkar vara en 10½ månaders pojke som har något viktigt att meddela!

Inte minst händer detta den som ger sig i kast med något vid spisen eller diskbänken. Jack är fantastiskt ovillig att sådant ska ske utanför hans kontroll.

Han är fullständigt manisk när det gäller att utröna vad som puttrar i kastrullen, fräser i stekpannan eller bubblar i diskbänken.

Om man lyfter upp honom så blir det helt annat ljud i skällan. Utan tvekan är det en liten kock i vardande, tror mor. Far är inte lika säker.

Hushållsassistenten är Jack fortfarande lika rädd för. Han gråter förtvivlat när pappa ger sig i kast med bröd- eller kakbak, trots alla försäkringar om att det bara är roligt och löften om att få smaka när det är klart.

Upp! Upp! Upp! Jag vill längre upp!

För den som är - eller åtminstone var, enligt en månadsgammal notering - blott 71 centimeter hög, så är många saker utom räckhåll.
Som tur är, tycker Jacks föräldrar, dock med motstridiga känslor. Så klart vill dom att sonen ska bli lång och ståtlig. Tids nog.
Jack själv tycker förhållandet är mycket frustrerande. Men han övar sina tår och väntar tåligt. I morgon kanske han är lång nog!

Närkamp med litteraturen

Jack är väl inte någon fullfjädrad bokslukare än. De flesta av hans egna böcker är föga mer än korta stationer i hans härjningståg genom huset, och dom ser numera ut därefter.

Men en bok som han verkligen gillar, och som man faktiskt kan läsa - eller vad man nu gör - från pärm till pärm är den söta Kaninpaket (av Lena Andersson, lånad på Åhus bibliotek), som både pappa och Jack faktiskt har stor glädje av varje gång.

Även om Jacks kärlek på de här bilderna kanske är en aning för handgriplig.

Munsbit för oralbegåvad

Jack brukar rösta på Oraldemokraterna. Lyssnar på Oralradion. Får sällan oralpanik. När han blir stor siktar han på att hamna i Orala Rummet. Han är nämligen mer än oralbegåvad.

Alla dessa dåliga skämt indikerar att det ska handla om hur oral Jack - liksom många jämnåriga - är. Stoppar med förkärlek saker i munnen. Speciellt nu när det kliar så infernaliskt i överkäken.

Hans favoritobjekt är en kastanj, rundad och hård och vacker, som pappa hittade på Majorsgatan och oklokt nog tog med hem.

Nu funderar han - den sistnämnde - hur livsfarlig denna härliga sak är för sonen. Kan han sätta den i halsen? Eller är den för stor?

Håller sommaren vid liv

Nästan varje dag ser Jack och pappa dem, när de tar sin dagliga klockan 10-promenad på bryggan i Åhus.
Familjen som fikar i det tomma sommarcafét, som om årstiderna inte fanns.
- Hur länge ska ni hålla på, frågade pappa. Till december?
- Varför inte, om bara möblerna får stå kvar, sa den andre pappan.

Jack går på djupet

Förr i tiden var Jack bara olyckligt kär i toalettborsten, en kärlek som hans föräldrar försökte hålla obesvarad.

Nu har dock hans fascination blivit total för själva toalett-stolen och det som försiggår där nere. Tyvärr är hans armar ännu för korta för att han ska kunna nå ner till vattnet i botten och det som ibland finns där.

Å andra sidan hjälper Jack gärna till med rengöringen, efter bästa förmåga, som framgår av bilderna.

Till sist är det dock alltid någon som stänger, framför nosen på den unge rengöringsivraren. Suck.

Obs! Bilden är arrangerad

...eftersom Jack faktiskt nästan aldrig är i sin säng nuförtiden. Han sover överhuvudtaget ganska sällan. Ändå är han oväntat pigg, när man är som mest övertygad om att hans svåra och oroliga nätter väl ändå måste innebära att han snart somnar. Hans föräldrar däremot är trötta nästan jämt.

På kvällarna och nätterna är det nästan omöjligt för den lille stackarn att komma till ro. En ond ande tycks driva Jacks kropp att vrida sig, kråma sig och ständigt störa sin herres sömn.

Flera teorier finns: t ex att det är de framtänder som så tydligt avtecknar sig i överkäken som gör ont, eller att det är Jacks undermedvetnas ständiga kamp för att lära honom gå som inte lämnar någon ro. Eller... allt möjligt.

Nedre bilden: i natt får Jack möjligen flytta hemifrån, så mamma får sova. Kanske i sällskap med pappa.

Tillsammans eller själv

Loke och Jack. Två pojkar. En leksak.
De sex-sju småbarn, som nu har träffats varje vecka (nästan) i bortåt ett halvår, utvecklas i en rasande takt. Alla på sitt sätt. I dag kunde man hemma hos Sofie (och Maja) t ex se just Maja, Loke och Liam demonstrera att dom nuförtiden faktiskt kan gå. Mer eller mindre. Andra har i stället egna specialiteter.
Men en sak gör dom fortfarande inte. Tillsammans, nämligen. Var och en gör sin sak, ibland i strid med någon av dom andra (när man vill ha samma sak). Men att leka, ihop, dit har dom inte kommit än.
En ny grej kunde man dock notera: föräldrar som testar "inte!" eller "nej!" när barnen vill göra farliga saker. Både Martina och Teresia försökte på det sättet få Loke och Liam att frivilligt avstå från att klättra i Sofies, Filips och Majas helt livsfarliga trappa.
Det gick väl "så där"... Idag, alltså. Båda hävdar att det brukar gå. Ibland

Jack var inte ett dugg intresserad av trappan. Förrän hans pappa bestämt lyfte bort honom till nedersta trappsteget (för att få en bra bild).

Då klättrade han naturligtvis upp i god fart.

På ett fullkomligt livsfarligt sätt.
Pappa sa inte "inte", det ordet förstår nämligen inte Jack, han bara lyfte bort sin son till säkrare mark.

(PS: ett experiment senare nu ikväll fick mig att tro att Jack kanske förstår innebörden av "nej". Och ogillar den.)