Gå gå gå gå gå gå gå så långt armarna räcker

Världen är en löparbana. Jacks små ivriga ben vet inga gränser i kampen för att erövra den till fots. Gående, gående och ännu mera gående.
Det började på semestern, t ex med hjälp av den egna vagnen...

...eller hängande med ena handen om pappas eller mammas yttersta fingerspets. Fortare, fortare, längre, längre, mera, mera - gå, gå gå.
Hemma har det fortsatt på samma sätt. Innan det har blivit så ljust ute att lyktan utanför gårdshuset har slocknat, har Jack travat 30 varv runt övervåningen, hängande i pappas ena lillfinger.

Men gå själv. Nä, det gör han nästan aldrig. Fast han kan. Försiktig, general Jack.
Som på gårdagens träff med bebisgänget. Där gås det till höger och vänster. Liam, Oskar, Maja och Loke traskar omkring medan Vincent och Emilia också gör aktningsvärda försök. Jack nöjer sig med att iaktta och syssla med egna projekt.

Men så plötsligt, när alla har annat för sig, går han en sväng borta i hörnet av rummet. Pappa hinner jätt och jämnt dokumentera. Dom andra föräldrarna, blaserade som dom är, rör inte en min.

Men, tänker pappa, Jack har ett liv av gående framför sig. Om han nu vill erövra världen på sitt eget försiktiga sätt - om det nu är så försiktigt, extremt rörlig som han faktiskt är - så är det ju Jacks ensak.

Om sex månader kommer vi alla att se tillbaka på den här tiden som lugn och bekymmersfri. Utom Jack, för han kommer aldrig att titta bakåt.