Gott nytt år önskar Jack

Nyårsnatten tätnar över Åhus, knappt fyra timmar återstår av 2008 och 2009 är strax över oss.

Det här är årets sista inlägg i Jack Humla.

Jenny, Odd och Jack tackar alla, läsare och andra, för det här året, som kanske har varit ganska jobbigt för många men ett bra år för oss. (Jack har ju inte så mycket att jämföra med.)
Fortsättning följer under 2009. Hoppas du är med oss då också. Gott nytt år!

Möte med moster (i Malmö)

Igår hälsade Jack på gammelmoster/mormoster (alltså mammas moster) Lilly. I toppform sprang lilla yrtrollet runt runt runt i den fina lägenheten där det finns så många små och stora saker som skulle kunna gå sönder. Mamman och pappan sprang efter för att skydda alla mosters saker...

Men Jack och moster kom bra överens, speciellt efter att Jack fått en superfin väska i form av en gammeldags spårvagn som han också kan dra efter sig. Den och lite kökstillbehör var utmärkta leksaker.

Efter lunch och fika hos moster körde Jack, mamma och pappa ett snabb Rea-Ikea-rally också.

Kommunikation

I en strid ström forsar ljuden ur Jacks mun. Det låter som ett språk. Ett främmande språk, omöjligt att förstå utan tolk och lexikon.

Hur gör man då, när lokalbefolkningen (=föräldrarna) inte förstår ditt språk?

- Visa oss i stället! som Benjamin Syrsa uppmanar Piff och Puff i tv varje julafton.

Sagt och gjort. Jack visar saker hela tiden. Det är också kommunikation.

Pekar på köksbänken. ("Pepparkaka!") Eller frysen. ("Glass!") Eller leder en förälder till spis- och mikrohörnet eller skafferiet. ("Jag är hungrig!")

För att inte tala om när Jack häromdagen kom släpande först med hennes strumpor och sedan, när det inte bet, med hennes jeans till sin mamma. ("Upp med dig, vi ska ned i köket och äta frukost!")

När Jack kommunicerar så tydligt, händer det faktiskt rätt ofta att till och med två trögtänkta föräldrar fattar galoppen.

Med tiden de kanske till och med lär sig språket. Eller tvärtom.

Onyxdag...

...kallade Lotta på Bråkmakaregatan det.

Jack hade en sådan idag. Först - och värst - när han var med mamma hos morfar och stormade runt i dennes hus på lätta ben. Och snubblade rakt in i den vassa kanten på morfars sekretär.

En röd och blå blessyr i pannan och en bula som växte synbart en lång stund blev följden. Ajaj aj.

Senare samma dag satte pappa ned sin stol på Jacks ena fot, och strax därefter stängde Jack själv en kökslåda om en av sina fingrar.

Dessutom har Jack själv bidragit med att kasta ned en Duplo i toaletten samtidigt som pappa spolade. Vad det här kan orsaka längre ned i systemet är än så länge för tidigt att fastslå.

Snart är det en ny dag. Förhoppningsvis en helt vanlig sådan.

...än till påska

Just när man förstått hur det här med julklappar och tomtegröt går till, så är det ju jättelänge till nästa jul. Några andra paket lär det väl inte heller bli förrän nästa december.

Piff eller Puff?

Strax efter frukost hoppade plötsligt två av granens röda kulor ner på golvet och rullade iväg. Julspöket? Ekorrar i granen? Nej, bara familjens lilla pepparkaksgubbe som tagit sig in bakom granen och börjat plundra... lite tidigt kan man tycka...

Födelsedagsfest hos Emilia

Jack har två jämnåriga tjejer i bekantskapskretsen: Emilia och Maja. Han vet inte säkert vem av dem han gillar bäst. Båda är förtjusande, var och en på sitt sätt.

Just idag bankar hans hjärta (och föräldrarnas) i varje fall lite extra för Emilia. En söt och egensinnig liten varelse, som behagar fylla år i dag. 25 december! Inget helt enkelt datum, men inte så mycket att göra åt vid det här laget.

Jack och hans familj gratulerar Emilia så mycket. Förhoppningsvis ses vi redan på måndag. Då blir det fest igen!

Stilla natt efter julstök

Julafton var allt annat än en lång väntan under granen.
Medan tomten och pappan gjorde andra saker ägnade sig mamman och Jack åt att klä granen, julpyssla i köket och mysa.
Medan mamman torkade diskbänken med en wettexduk torkade Jack lika energiskt plastmattan i köket med ett gammalt melittafilter fullt med kaffesump (som ingen vet hur eller när Jack hann få upp ur soporna).
Mattan och Jack fulla av kaffesump är inte förevigade på bild eftersom den mindre förtjusta modern fick ta sonen direkt in i badbaljan innan han spred sump över hela huset... Så blev det ett julbad också!
Eftermiddagen bjöd på mysigt julfirande hos kusinerna i Öllsjö.
Tomten uteblev - vilket kanske var tur med tanke på Jacks rädsla för män i skägg - men kusinerna/tomtenissarna David, Jonas och Fabian delade ut klapparna medan Jack entusiastisk sprang runt med en sked i högsta hugg och försökte ta alla andras julklappar och undersöka de levande ljusen och glöggmuggarna. Jack var minst sagt överstimulerad, och sov gott i natt...
Jämför detta söta yrväder med vår lilla nisse för ett år sedan.... Extra - retrobild!!

God jul alla läsare

...önskar Jack och hans ghostwriters.

Jacks första julgran

Förra julen hade familjen ingen gran. Jack, som var ett minimalt pyre på den tiden, märkte ingen skillnad.
Gör han det nu? Tja. Ganska stoiskt har han accepterat det gröna trädet som mamma bar in i huset häromdan. Att det skulle kunna vara fullt av julklappar under trädet en morgon är inget han har reflekterat över.
Jack är ju än så länge ganska likgiltig inför paket, som tidigare rapporterats. Hur han ställer sig till en rödklädd, skäggig gubbe ber vi att få återkomma till.
Men man anar ju det värsta.

Jack och Karin

I juni var Jack med mamma och pappa i Stockholm, och fick då tillfälle att träffa pappas moster Karin, 86 år gammal.

Närmare kan man inte komma en farmor, eftersom Karin var lillasyster till pappas mamma Britta och bara 14½ månad yngre.

I går fick vi veta att Karin har somnat in, till två syskons, två barns och fyra barnbarns stora sorg och bestörtning. Med fleras, förstås.

Jack kommer länge att minnas Karins rulader av fläskfärs. Hans unga livs första aha-upplevelse på det kulinariska området.

Odd, Torbjörn och Karin för 50 år sedan.

In their prime: Sven, Diddi, Karin, Britta, Bengt. Nu finns bara de två små t v kvar.

Luv med luva

Jack har en kluven inställning till den söta lilla luva som ingår i pepparkaksdressen. Men man kan lura honom att bära den en liten stund, om man förvandlar det hela till en lek.

Först på med luvan, sedan jagar mamma eller pappa honom runt köket för att (låtsas) försöka hindra honom att ta av den. Kanske hinner man i alla fall ta ett fotografi.

Det finns traditioner att leva upp till. Pappa har inte glömt hur han en gång på 50-talet i Göteborg var utklädd till pepparkaksgubbe på lekskolans julavslutning.

(Och: i Småland betyder det lilla ordet "luv" helt enkelt pojke.)

Plättvägran (och U2)

Jacks mamma har en så fin plättlagg. Plättarna har formen av små hjärtan. Det är visserligen ganska svårt att vända dem, men vackra blir dom.
Det estetiska är dock bortkastat på plättvägraren, Jack TCSC. Till pappans och mammans förvåning vägrade han blankt att tacksamt njuta av de nygräddade plättarna, varje parvels älsklingsföda. Sylt och socker gjorde varken från eller till. Vägrar man så vägrar man.
I favoritboken "Ellen och Olle äter" kommer Ellen glatt med ett fat fullt av plättar. Detta budskap är dock som bortkastat, trots att Jack hört det hundratals gånger.
Hans onåd har sedan dess utsträckts även till spagettin som serveras på sidorna före. Frågan är om inte även gröten, mackan och tandborstningen, som också beskrivs positivt i boken, är illa ute. Bananen har aldrig gått hem, och äpplena är numera likaledes frutta non grata.
Jacks matvanor är överhuvudtaget ganska svajiga just nu. Korv och köttfärs - säkra slagnummer från förr - granskas också kritiskt Egentligen är det bara potatis som alltid går hem. I alla former.
Å andra sidan överlevde en hel nation på bara potatis i hundratals år. Och lyckades ändå frambringa både James Joyce och U2. (Samt Johnny Logan, fast det kanske inte ska nämnas på plussidan?)

Pepparkakspojke firar mor

Konstigt, sängen nybäddad och tom..? Jag är säker på att hon fanns här alldeles nyss. Absolut att hon låg här när jag vaknade tjugo i fem!
Men sen? Jag måste ha nickat till.

Den som pepparkaks-Jack letar efter är förstås hans egen älskade pepparkaksmamma Jenny, 38 år i dag.

Jack deltog faktiskt i ett första firande på sängkanten, fast olyckligtvis sov han sig igenom hela ceremonin.

Han tänker försöka igen i eftermiddag, om mamma bara kommer ifrån jobbet i tid.

Missade du bilden på Jenny i löjlig luva? So sorry. Den är nu indragen på läsares begäran.

I humlans verkstad

Pappa har sett aktivare pojkar än Jack. Sådana, ni vet, som är halvvägs upp i en gardin strax innan dom klipper sönder familjens hela uppsättning av Nationalencyklopedin.
Det som utmärker Jack är snarare en ganska lågmäld energi, parad med vetgirighet.

Han sätter sig gärna på ett ställe och undersöker sedan allt han kan hitta med samma målmedvetenhet och glada humör. Som i tamburen tidigare i dag...

Han började med att beslutsamt använda hammaren på sina vinterskor. För att sedan ge sig på det här plastmåttet, med något som liknade övertygelse att universums gåtor nog fanns däri, och snart skulle gå att lösa.

Bara han fick hammaren i rätt vinkel.

En annan typisk egenskap hos Jack är att han har humor. Det är nog tur, det.

Med dom föräldrarna. Och risken att han någon gång i framtiden får tillfälle att läsa allt som skrivits i den här bloggen.

Hohoho! Som en mycket blyg liten tomte

Så här glad ser Jack ut när han tittar på sig själv i spegeln. Han gör sin mun alldeles rund och formar det gulliga ljud som gör hans föräldrar alldeles till sig:

Hoho, säger Jack. Hoohooho!

Som en mycket blyg liten jultomtelärling eller som en humla som just fått talförmåga i julklapp.

Annars är julen för all del nära, men fortfarande ganska avlägsen. Annat skymmer. I går skulle farmor ha fyllt 88 år, och i morgon blir mamma 38.

Alldeles för stora siffror för Jack, nybliven ettåring, som övar sig på alla sorters ljud.

Hoho! Hohohoho....

Plötsligt asfalt

Äntligen asfaltklart!
I samband med eftermiddagens utflykt till Åhus bibliotek - alla böcker återlämnades utom "Ellen och Olle", mystiskt försvunnen - fick Jack och pappa möjlighet att cykelinviga den helt nyasfalterade trottoaren utanför Jacks hus.
Lite kladdigt var det fortfarande, kunde pappa konstatera. Kanske kommer hans skoavtryck för evigt att minna om denna eftermiddag i Åhus.
Jack klev inte av. För säkerhets skull.

Är Jack arg och ledsen för att gång- och cykelbanan utanför hans hus äntligen är klar?

Nej då, anledningen till grimasen är att han tappat tålamodet med pappas saktfärdiga bestyr med kameran.

Annars är han nöjd. Speciellt med att slippa försöka promenera på det nya, ganska sega underlaget.

Huset skakade igen!

Jack och pappa missade ju båda, mer eller mindre, jordskalvet i går. Turligt nog fick vi någon sorts repris i dag.

Strax efter halv nio började huset skaka. Ganska eftertryckligt men något mildare än i går morse. Efterskalv? Nä, bara dom gröngula gubbarna som var tillbaka igen.

Kanske finns det ändå hopp om att vi får en trottoar igen redan före jul.

Eller så inte. Gubbarna kommer och går, arbetet sker på ett till synes icke planmässigt sätt. Men huset har slutat skaka. För den här gången.

Kanske behöver vi inte vänta 104 år till nästa gång.

Snuvig pepparkaksgubbe missade skalvet

Familjens lille pepparkaksgubbe är inte helt frisk. Snuvorna kommer och går, säkert delvis till följd av den varje vecka återkommande exponeringen för nya bakterier på bebisträffen. Förstås en nyttig lärdom för livet där ute, men inte alltid kul.

Näsan rinner på Jack, men de senaste två nätterna har nattsömnen varit god. Han till och med förblev sovande när Skåne 6.20 skakades av det kraftigaste svenska jordskalvet sedan 1904. Se även http://www.sr.se/cgi-bin/kristianstad/program/amnessida.asp?programID=3299&Nyheter=&grupp=5818&artikel=2513330

Mamma och pappa vaknade dock och undrade om vägarbetet utanför huset återupptagits, och extra tidigt dessutom.

Jordskalv är ju inte precis något man förväntar sig.

Vispa din gran hela julen lång...

"...medan du sjunger din julesång", som det heter i den uråldriga skånska julvisan, eller... Gör det inte? Det borde det i så fall, tycker Jack efter dagens julstämda bebisträff hemma hos Sofie...

...där det minsann fanns både julgran, som intresserade Jack (och de andra barnen) mycket måttligt, och en visp, som intresserade desto mer.

Liam kom till dagens träff - den sista före jul - med riktigt röd tomtenäsa. Han hade bokstavligen stupat i gruset, när han envisades med att gå själv i stället för att åka i sin bekväma (och snygga) vagn.

Det var överhuvudtaget inte riktigt Liams dag, men här har han och Jack i alla fall roligt tillsammans i Sofies kök, med temat "Män som gör saker i köket tillsammans". Kanske snart dags att starta restaurang?

Jack däremot kom (när han vaknat till efter en ganska så sent avbruten middagsslummer) med tiden igång riktigt ordentligt.

Inte minst med vispen, alltså. Här vispar han energiskt i Sofies praktiska klädkorg innanför dörren.

Jo, den fastnade ganska så ofta. Är numera något deformerad, men går säkert fortfarande att vispa med.

Pappa tror att Jack önskar sig en visp i julklapp. Den behöver inte vara i paket...

Alle man ombord

Jack har, som framgått tidigare, stor förkärlek för innehållet i de åtkomligaste kökslådorna. Idag kom han på ett nytt och bekvämare sätt att pyssla med - för att inte säga i - dem.
Komma i: överraskande lätt. Ur: tyvärr lite krångligare.

...och här ser vi en pepparkaksgubbe på rymmen, som hejdats av ett hinder.

Än så länge, alltså.

Den som kan ta sig i en kökslåda kan förmodligen också ta sig över en köksgrind. Men förhoppningsvis inte den här julen.

(Hur pepparkaksgubben ser ut framifrån, ber vi att få återkomma till. Det är ju fortfarande nio dagar kvar till en viss dag.)(Som tur är.)