...när du är riktigt glad!

Idag var mamman tvungen att åka från jobbet tillbaka till Åhus på lunchen. Inte för att hon misstrodde pappan inför dagens viktiga uppdrag, utan för att hon själv inte ville missa Jacks första tandläkarbesök!
Vi fick veta att Mariekex inte är speciellt bra (snopet för Jack som snabbt lärt sig att älska dem), att man gärna ska äta en bit ost efter maten för det motverkar tydligen karies (ett tips som pappan verkade ta till sig), och att Jack inte gärna öppnar munnen för främmande människor. Speciellt inte om de är klädda i vitt och har verktyg i händerna (vilket ju på sätt och vis är en sund inställning, tycker mamman).
De fina tänderna på bilderna här intill fick tandhygienisten alltså inte se.
Dessa underbara miner är förbehållet mamman (och vid fåtal tillfällen pappan) när Jack inte får som han vill. Också ett bevis på att han inte alltid är lika snäll och mysig som den här bloggen kanske antyder. (Bara nästan alltid.)

Dans på Lina

Jack trivdes fantastiskt bra med sin stora syster Lina under deras två dagar ihop. Han tyckte att hon var snygg, snäll och spännande.
Och att det var roligt att vara i hennes närhet - som man tydligt kan utläsa av bilderna här.

I morse gick han in och tittade besviket på Linas tomma säng.

Då var hon redan på god väg tillbaka till Stockholm med X2000.

Välkommen tillbaka snart Lina, säger Jack.

Syster och bror, på vårutflykt for

Bland de märkliga flyttblocken på Kjugekull finns en kulle med vidunderlig utsikt över Ivösjön och mycket annat också. Dit for Jack med sin mellanstora storasyster Lina och med pappa också.
En fantastisk vårutflykt med bokarna klädda i sitt allra ljusgrönaste och de tidigaste äppelträden alldeles vitblommiga i Vånga.
Med tiden kom sällskapet också till Trolle-Ljungby slott, där Lina (naturaliserad inbiten stockholmare) skulle kunna tänka sig att bo.
Men då sov Jack redan i sin barnstol.

Friherre Lina Trolle-Bonde.

Little drummer boy

Jo, man har ju hört folk säga: Barn behöver egentligen inga leksaker. Det räcker ofta att man tar fram en kastrull eller en bunke och en sked eller visp, typ. Sedan kan dom sysselsätta sig hur länge som helst.
Typ en kvart, brukar det betyda.
Föga anade man att för Jack skulle det betyda varje dag, varje timme, morgon och kväll. Ett uppdrag. En livsuppgift.
Kastrullerna och dom andra köksredskapen är helt enkelt Jacks arbete. Han tar det på mycket stort allvar, och fanns det en stämpelklocka skulle den snart vara utsliten.
Fast i går kom Jack på ett alternativt sätt att använda grejorna . (Han har testat det förr, men aldrig lika högljutt.)
Man kan banka på kärlen! Man kan slå väldigt hårt. Och då låter det väldigt mycket.
Med värkande öron men ganska så fascinerade studerade mor och far sonens framfart, och funderade om det var bara ett experiment eller en helt ny livsinriktning.
Time will tell.
Batteristen med hela uppsättningen.

Hallå, är min pappa där?

Jack och mamma har varit själva hemma.
Det är anledningen till att det idag inte finns bilder från dagens bebisfika. Mamma glömde.
Bebisfikan var på hemmaplan idag och efter en inledande blyghet (eller förstumning. eller chock...) tyckte Jack det var trevligt med sällskap. Då hade han ju varit (mer eller mindre) ensam med mamma i 24 timmar, eftersom pappa varit borta (hos syster och på jobb).

Kanske också därför Jack försökte ringa en livlina igår kväll...

Plötsligt: En klättrare

Helt plötsligt bestämde sig Jack för att man inte behövde vara kort och nöjd. Sträva efter stjärnorna kan man göra ändå.
Söndagen 26 april verkar vara dagen då Jack beslöt sig för att byta sin markbundna tillvaro mot en som klättrare. Utan minsta tvekan.
Detta märktes redan i sängkammaren, där han dels flyttade fram en fotpall till fönstret (för att beundra utsikten?) och dels klättrade upp i fåtöljen.
Aldrig hänt förut. Men å andra sidan bara sex dagar efter att pappa i bloggen aningslöst beskrivit de andra barnens farliga aktiviteter, sådant som Jack alls inte gjorde.
Och nere i vardagsrummet hände samma sak. Som den självklaraste saken i världen klättrade Jack upp på fåtöljen och nådde därmed helt nya höjder i bokhyllan. (Som inom parantes sagt inte är fastskruvad i väggen. Än.)
135 cm över golvet, ganska exakt. Pappa mätte.
En sak till förresten, apropå att leva farligt. Just denna söndag inledde Jack med att ramla ner från skötbordet. Det var också första gången.
Incidenten avlöpte oförskämt lindrigt. Både pappa och Jack blev rätt förbluffade, för att inte säga chockade, men pojken landade i stort sett mjukt.
Men helt klart finns det annat i Jacks värld som är lika farligt om köksredskapen. (Häromdagen stod pojken till allas stora förvåning helt plötsligt med en gigantisk traktörkniv i handen.)(-Den här ska jag inte ha egentligen, va, pappa? tycktes han säga.)

Medan Jack och morbror Peter...

...kämpade om samma boll, så hade hans föräldrar annat för sig. Fest med Jacks kompisar föräldrar. Här: Patrik visar omtalat groggbord.
Musik-tävlingen varade i en evighet. Här det segrande laget: Arsenal. Mycket värdiga segrare.

Det var faktiskt ingen bra kväll för Tottenham. Trots 2-0 i paus borta mot Manchester U, blev det jobbigt värre för värden Patrik. United vann nämligen till sist med 5-2. Förnedring!

Men festen var väldigt lyckad. Så Patrik och Linda får ändå utropas till kvällens succé.

Blöt vattenfestival

Den översta bilden är verkligt missvisande.

Där kan man ju få intrycket att mannen med vattenkannan vet hur den ska användas.

- Jag vet visst hur den ska användas! skulle Jack skrikit om han haft talets gåva.

Kannor viftar man med. Vatten häller man. Fast inte i tråkiga rabatter. Utan överallt, på vad som helst. Men framför allt, naturligtvis, över sig själv.

Då blir man blöt. Det är kul. Fast inte så länge.

Dessutom har Jack studerat sin mor fylla vattenkannan med hjälp av trädgårdskranen, och lärde sig snabbt hur man bär sig åt.

Då blir man riktigt blöt. Och sedan blir man arg, när tråkiga vuxna griper in och sätter stopp.

Så Vattenfestivalen i Åhus är ganska lik den som fanns i Stockholm.

Det var roligt ett tag. Lite för roligt. Sedan blev det så stökigt så alltihop fick inställas.

Full fart genom evigheten

Denna soliga fredagsförmiddag var det ovanligt luftigt på öppna förskolan.

Maja sjukskriven. Oskar likaså. Man kunde nästan tro att Liam och Jack var ensamma på plats.

Bilden ljuger dock. Ca 15 föräldrar och 20 barn hade ändå motstått vårens lockelser utanför och i stället valt att sjunga, fika och leka.
...och köra!

Jcks stora passion denna fredag visade sig vara fyrhjuliga fordon. (Han kanske är en pojke trots allt..?)
Helt oförskräckt körde han sina dockvagnar och andra åktyg kors och tvärs genom lokalerna, pappa alltid minst en korridor på efterkälken.

Så här såg det också ut. I förgrunden Jack, i bakgrunden Niklas, han med gitarren.

För första gången nedlät sig Jack faktiskt att slå några slag på trumman, när den nådde honom. Typ tre slag.

Man ska inte gå till överdrift, tycker Jack. Utom förstås när man kör vagn.

Gula blommor och en sandtjuv

Kära dagbok, kära läsare! Idag for jag och pappa ned till havet, och med morfar och en skottkärra gick vi till stranden.

Pappa stal en sopsäck sand, så mycket han orkade lyfta, och tog med hem till min sandlåda.

Stranden var sig trots detta alldeles lik.

Morfars kök är spännande och inte alls barnsäkrat. Ingen vet vad man ska få i handen ...

En stor kniv till exempel.

Någon hade planterat gula blommor i krukan där jag brukar gräva. När pappa fyllde sanden i sandlådan, tog jag i med hårdhandskarna.

Då kom pappa rusande och skrek något om mamma.

- Är inte hon i Stockholm, sa jag.

Medan jag sov hade andra gula blommor slagit ut i vår trädgård. Pappa tyckte det var fint (på sätt och vis).

Hälsar Jack.

Där persikorna blommar

När mamma tog tidiga flygplanet till Stockholms asfaltöken, for Jack och pappa annorstädes. Till persikornas förlovade land.

Som tur var behövdes det varken flyg, tåg eller båt för att ta sig dit. Till Pilegränd i Åhus klarar man sig med cykel.

Efter 1½ rykande färsk kanelbulle (ur mikron), avtäckte moster Inga-Maj fastighetens stolthet: det skira persikoträdet, med skära blommor, det som klänger sig mot husets södervägg och bara får titta fram när ljumma vindar blåsa.
Sedan prövade Jack att klippa gräsmattan.

Han kom fram till att det var lättare att få med sig gräsklipparen om man inte lät den komma i kontakt med marken.

...utom makaroner

I höstas försökte pappa. Men Jack ville inte.
I dag försökte han igen. Jack svalde tre skedar. Sedan började han ropa på kex.
Jack är för det mesta väldigt duktig på att äta. Potatis, ris, numera också pasta, en hel del grönsaker och kött i olika former, till och med i går starka saker som chorizo.
Vad är det då han vägrar så konsekvent? Jo, det som alla barn sägs älska. En reklam som pappa - som själv aldrig varit så hängiven - ibland tar på allvar.
Makaroner förstås!
Nä, det var inget som Jack ville stoppa. I sin mun, alltså. Stoppa ville han, redan efter tre försök.
Detta trots att det verkligen kliar i munnen på alla andra tilltänkliga sätt. Så efter (i förtid) avslutad lunch, gav Jack sig i kast med att tugga på de spännande, långa skedarna som han upptäckt långt inne i ett skåp han numera har tillräckligt långa armar för.

Farliga barn

Det är farligt att vara barn. Kolla bara in Majas blåmärke mitt i pannan! (Ett bra ställe att slå sig, i och för sig, håller mycket bra.)
Alla Jacks kamrater Oskar, Maja och Liam lever farligt. Deras föräldrar berättar hiskliga anekdoter om sina barns öden, äventyr och olyckor.
Varför det då? (Som våra barn inom kort kommer att fråga ungefär en gång var femtonde sekund. )
Jo, dom klättrar ju! Upp på stolar, på soffor och säkert också bord. Uppför barnstolens framsida och nerför dess baksida. Och så vidare. Det är klart att man ramlar då. Då och då.
Men Jack då? Nä, han klättrar inte. Inte än i alla fall. Hans äventyr just nu är att plocka böcker ur tredje hyllan och bestick ur andra lådan. Och en del andra saker, som man inte heller får blåmärken av.
Hans föräldrar väljer dock att inte ropa hej.
(Fast, om du undrar: han har inte krupit under nya grinden än. Han tycks betrakta den som ett faktum, helt enkelt. Stängt.)
Snart har dom nog blåmärken också... Maja kollar Jacks och Oskars tvekamp på avstånd. Båda håller sig dock på mattan.

Naturnära måndagsträff

Veckans måndagsträff började naturnära. Dvs i Majas och Filips trädgård.

Solen sken, himlen var blå och humlorna surrade planlöst omkring.

Trots detta var tre av fyra barn (men inga vuxna) klädda som om de just skulle åka skidor över Grönland.
Sedan gick vi in och fikade.
Efter fikan var det dags för lek.

Och då var det två killar som gärna ville ha samma leksaker.

Gissa vilka..!

- Håll i, Liam, ropade hans mamma, när Oskar och Jack försökte röva hans saker. Medan Maja snällt släppte taget och bidade sin tid.

Fast ibland tyckte Liam att det var lugnare under korkeken.

Låt dom andra tjurarna stångas! Dom tröttnar väl snart...

Jakten på det perfekta trädgårdsköpet

Så många prylar, så mycket att göra! Och så lite tid...

Jacks entusiasm och energi visste nästan inga gränser när han släpptes lös i Växthusets gigantiska område, fullt av blommor och andra trädgårdsdetaljer, på söndag förmiddag.

Tänk till exempel vad roligt att kasta sten i små söta fontäner!
Ganska länge satt han snällt i vagnen och tittade hänfört på allt det gröna och f'ärgglada. Men så var det morfar som körde!

När han kom ut på egna fötter däremot, då gick det undan. Och pappa hade fullt upp i kampen för att hindra allt för stor förstörelse. (Mamma köpte blommor.)

Men fiskarnas damm var förstås, som tur var, inhägnad.