Håll tassarna borta, Tage!

 Jack har åkt tåg, och spårvagn, och hamnade med tiden på Guldheden i Göteborg, hemma hos sin farbror Jens. Där träffade han diverse släktingar, till exempel...

 ...två år yngre kusinbarnet Tage, som gärna ville hjälpa Jack med både datorn och Brio-tåget. Det tyckte Jack dock var ganska onödigt.

Och så kom yngsta storasysters Linnea, det tyckte han var väldigt roligt. Hon fick däremot väldigt gärna köra tåget tillsammans med Jack..

Lillasyster och storebror. Även om det ser annorlunda ut på bilden.

Vinterbarn

 Rekordkyla, snöstorm, vintervädret pendlar mellan skarpa kontraster i Skåne just nu. Jack har inte riktigt vant sig vid de kalla vindarnas tyranni än. Sådant som varma byxor och vantar tycker han är onödigt.
 Men i går tyckte han faktiskt - efter en iskall cykeltur dagen innan - att det ändå kunde vara en bra idé med något varmt på händerna.

Men inomhus är ändå mysigare, tycker Jack. Han är inget fullfjädrat vinterbarn ännu, och blir det kanske aldrig.
 Vad är väl kall snö mot batt sitta i badkaret och sätta upp dom nya bokstäverna som fanns i ett av de många paketen på julafton...

24 timmar 24 december

 Jack hade en riktig heldag på julafton, här kommer en glimt från dawn till dusk. Här skärskådar han ett av många paket tillsammans med kusin Annika.

 Redan i morgonsoffan, iförd endast det nödvändigaste, börjar julfirandet. Med den allra sista lilla chokladbiten i kalendern.

 På med finkläderna! Och en av fler exkursioner under julgranen hemma på Majorsgatan.

 Julfirande i Öllsjö. Fullt hus, med en morfar, en mamma, en pappa, två morbröder, två mostrar och sju kusiner. Alltså alla dom närmaste (utom förstås tre systrarna, alla på julfirande i Huddinge). Jack var en tjänstvillig medhjälpare till tomten (som enbart medverkade bildligt), här levereras ännu ett paket.

 Det fanns mycket att öppna.. Här tittar Jack på nya boken "Bolibompadraken åker tåg", ett genialiskt inköp av mamma.

Julaftonens sista skrik. Jack bygger största tågbanan, med hjälp av kusin Elin. Efter tre minuter i bilen hem somnade Jack och vaknade egetligen inte förrän nästa dag klockan 9.50. Vilket julaftonsfirande!

Knäppt, sa Vincent

Dagis 22 december. Bara några få barn kvar. Men i ett rum råder febril aktivitet. Det är dom outtröttliga kumpanerna Jack och Vincent som är fullt sysselsatta med matlagning och servering.

Så upptagna faktiskt att jullovet fick vänta ett tag.                                      

 En tjej fanns där också. Elvira, som gjorde sådant som flickor gör, samtidigt som hon höll koll på Vincent och Jack.

Nu stämnger dagis i 18 dagar (om man ska tro Jack) så det tar ett tag till nästa träff på dagis. Vem vet när dom ses igen? 10 januari, eller kanske tidigare?
 Vincent tyckte att denna kanske sista aktivitet tillsammans under 2010 var värd att föreviga. Så nu är det gjort.

Grattis mamma!

 Jack har full koll på almanackan. "På 19-dagen fyller mamma år, på söndag!"
Och i dag kom 19 december. Pappa och Jack for in till sjukhuset, sa hej till lillebror Jonatan och tog med sig mamma. Först ut på stan (barnvagnsaffär och julgransköp) och sedan hem.

 Oväntat besök. Släkten hade fått veta att firandet var uppskjutet till i sommar. Men det tog barndomskompisarna ingen hänsyn till. För säkerhets skull frågade dom inte.
 Först dök Cilla upp, och senare på kvällen Anna (bilden), Lina och Marie.

Svart kaffe, och lite babyprat. Lina (t v) vet hur det är att tillbringa åtta veckor på Neonatal. Tack alla som firade Jenny på hennes födelsedag, både ni som visade hänsyn och ni som kom ändå!
 Men hur som helst, det var Jack som firade mamma mest. Och om fem dagar kommer tomten.

Räkna år

Jack har somnat förskräckligt sent de senaste kvällarna.
 Det kan bero på många saker. Att han är trött när han vaknar och därför är trött på dagis och sover för länge på lunchvilan och sedan för pigg på kvällen - ond cirkel... Förtjusning de kvällar mamma är hemma. Att han är äldre och större. Energi och nyfikenhet, och kanske viss egen agenda. Den där extra mackan innan han går och lägger sig.
 Det kan också bero på hans infernaliska fascination över siffror. Det sägs ju att man kan räkna sig till sömns. Jack räknar sig snarare vaken. Till exempel genom att ligga och följa klockradions display och dess ständigt nya, lika spännande sifferkombinationer: 20.59, pappa!
 Idag dök en ny variant upp. Andra räknar får, Jack räknar år!
 Ett litet snack om hans egen nya ålder (3) ledde till ett om mammas nära förestående födelsedag (30, kan vi väl säga) och pappas ännu högre ålder (hemlig). Än så länge har Jack inga synpunkter på att hans föräldrar har så många år.
 - 30 (typ)! Fyller mamma... Och sedan fyller hon 31. Och 32! Och...
- Ja, så håller det på, avrundade pappa, för att slippa liknande experiment med sina egna år.
Fast allt detta skreva egentligen bara för att få en chans att visa Jacks nya pyjamas. Visst är den snygg! I två delar, som en stor pojke.
 Jacks mamma köpte den i somras nångång, men till allas överraskning fick hon ändå på sonen den redan häromdan.

Jack + Elvira =

 Vincent kastade in handduken idag. Sjuk. Vem skulle Jack då sitta och pyssla tillsammans med när pappa kom till dagis för att hämta?
 Han upptäckte ett sött litet par vid dagisdatorn. Jack och Elvira, den senare med armen stadigt lagd runt Jack. Förtjust undersökte dom nya applikationer.

När Vincent och Jack leker, brukar den förstnämnde vara pappa och den sistnämnde mamma. Undrar vem Jack är i denna nya relation.

Totalvägraren

 Alla dagisbarnen i sina vackra vita, röda och bruna dräkter, andäktiga, sjungande Lucias alla vackra traditionsmättade sånger.
 Vit snö, sträng kyla och blinkande stjärnor i skyn. Horder av föräldrar samt mor- och farföräldrar. Gatorna runt förskolan fullsmockade av felparkerade bilar.
 En klassisk svenska dagisjul, om än 14 december och kl 07.00 och utomhus. Men vänta - är det inte något något fel med bilden? (Och då menar vi inte förskoleläraren med den blinkande röda näsan.)

 Kalle Ankas Fotografiska Expedition!?
(Skojade bara. Så här skulle det ha stått:)
Och vem är det den dubbelt tomteklädde, lydige, morgonpigge lille Vincent och hans ännu piggare föräldrar tittar in så förtjust (och kanske aningen avundsjukt) på?

 För när alla de söta barnen med lucian Ella i spetsen tågade ut i snön med sina duktiga fröknar för att njuta av glögg och pepparkakor, satt bara ett enda barn kvar inomhus. Utan lussekläder, utan ens en tomteluva och faktiskt utan att ha haft ytterkläder på sig en enda gång under morgonen. (Trots att han steg upp redan kl 6.00 - eller... tja, lyftes upp... Det du, Sofie!)
 Detta barn tittade på hela luciafirandet genom fönstret. Nångång ibland... Då och då snyftande "Jag vill inte!".

Men när alla fått av sig utklädseln och kommit in igen, och dykt upp för att gulla med Jack, ja, då var allt som vanligt igen.
 Bortsett från att Talldungen senare på dagen fick besök både av jultomten och Julia Saga - mycket lokal tradition. Väldigt uppskattat, alltihop.
 But that´s another story. Kanske bevisar den fördelen med att alla arrangemang inte förläggs till arla morgonstund.

Tala i telefon - en barnlek

 Jack, som konsekvent vägrade tala telefon i åratal, är nu en storpratare. Han pratar med sin mamma nästan varje dag, ibland mer än en gång. En tröst för båda, när dom varit åtskilda så mycket.
 Och så har han talat med sin kusin (och fadder) Annika när hon ringde upp på Jaciks födelsedag. Då var det ingen hejd på svadan. Men inga andra.
 Och han är duktig på det. Pratar och pratar, konverserar artigt. Även om han ibland blir alldeles tyst, och pysslar med något annat under tiden - så tyst att mamman undrar om han kanske lagt ifrån sig telefonen nånstans. Det har dock aldrig hänt, än.
 Men med pappan har han aldrig pratat i telefon. Det har liksom jnte behövts, pappa är ju alltid där ändå. Men idag - när pappan var sist hem, efter en ändlös resa hem från Malmö, hände det.
 Det gick utmärkt. Alla nöjda.

Jacks trädgård innehåller detta budskap, inskriberat av Jacks pappa. Trots mycket växlande väderlek har det stått sig sedan 6 december. Går fortfarande att läsa.

Allra sista besöket på bageriet vid torget

När Jack och hans pappa gav sig ut på en slädtur i ett mycket vackert, soligt och snötäckt Åhus anade dom föga vilken ödesdiger resa dom startat...

För det var till den här trappan dom var på väg. Den som leder upp från Åhus torg till Otto Ols Bageri, mera känt som Linas. Det är det bageriet som alltid har öppet varanna lördag förmiddag, och då och dit har Jack och pappa cyklat nästan varje gång chansen funnits. Oavsett väder, och (nästan) klockslag.
Idag tog dom alltså pulka...

Och då möttes dom av chockbudet. Det här var allra sista besöket i bageriet.
- När har ni öppet nästa gång, frågade pappan oskyldigt.
- Aldrig. Det här är sista gången, sa tjejen i kassan.
- Det måste väl fiinnas en lag som förbjuder er att stänga, sa Jacks pappa upprört.
-  Dom är helt enkelt trötta på att baka, sa tjejen.
- Du kanske ska ta över, föreslog Jacks pappa.
- Det tror jag inte, sa hon, men viss emfas.

Så nu får vi cykla någon annanstans efter freallor på lördagarna, Jack och hans pappa. Nya konditoriet, ISA, Konsum... Eller baka själva. Två saker är säkra:

Det blir aldrig samma sak. Och det här är det sista vörtbrödet från Linas. /Dvs ett av två sista.)

Kul i sängen

Att dela säng med Jack är ett äventyr. Vad som helst kan hända.

- Jag knäppte upp en knapp!

- Jaha, det var ju överraskande.

- Knäpp den pappa!

- Okay då.

Säger den snälla pappan. Men kan inte låta bli att undra:

- Varfär knäppte du upp den i så fall?

- Jag vet inte.

Eller hur. Historien om att göra saker därför att man kan. Och kanske ångra sig sedan.

Några dagar senare hittade pappa sin pojke paralyserad på sovrumsgolvet vid en tidpunkt då han borde varit djupt försjunken i sömn.

- Jag har knäppt upp två knappar, var Jacks snyftande förklaring

Sifferglädje

- 22.12! DET är mycket!

Utbrast en förtjust Jack när han råkade vakna till och kastade en reflexmässig blick på klockradion. Ja, vem kan motsäga honom? Det var mycket redan när han lade sig ungefär en timme tidigare. Men är det treårsdag så är det... Då måste man ju leka lite med sina nya saker.

Sju timmar och 35 minuter senare var det dags för nästa kapitel:

- 5.47, pappa!

- Mmm... Det är inte mycket.

- Ska vi gå upp 7.00?

- Nja... Kanske snarare 6.45.

- Då har vi mycket tid.

Ja, tid är det ju inte precis någon brist på. (Utom i Momo och tidstjuvarna. Samt i livet. Och i en normalvecka.) För den som gillar sifferkombinationer saknas det inte anledning till glädje.

6.47 var dock glädjen inte lika stor.

Här firas en treåring

 Här träffas mamma och Jack igen. På morgonen var Jack ganska svårflörtad, trött som han var på all uppvaktning, men nu var han på banan igen. Här visar han mamma beviset på treårsfirandet på dagis, medan mamma berättade små anekdoter om gemensamma upplevelser på samma sjukhus för ganska exakt tre år sedan.

Klockan 7.30: Jack bestämmer sig för att ändå kolla vad som finns i paketen. Och detta ser mycket lovande ut!

Klockan 19.30: allt uppackat och på plats på golvet i tv-rummet. Klart för avgång!

PS. Blev föräldrarna besvikna? Arga? Ledsna, på morgonen?

Nä då, Pappan har ju sett tre döttrar växa upp. Och minns fortfarande alldeles för väl hur vidrigt han själv betedde sig på /typ/ sin 11-årsdag när det dyra fotbollsspelet hans mamma köpt var FEL sort! Och mamman kände lika väl igen sig själv som liten, flickan som kraschade varje gång hon förväntades stå i rampljuset och prestera. Jack har inget att skämmas för. Men mycket att brås på.

Trött på att vara tre

Det är inte lätt att bli gammal. När partyt gick in på sin tredje dag - självaste 7 december, dagen då han äntligen är tre år - då orkade inte Jack riktigt längre. En enkel kille kan tröttna på att stå i centrum.

Så mammas och pappas paket fick till en början kalla handen. "Jag vill inte", snyftade Jack i famnen på mamma (som sovit hemma för glädjen att säga grattis till sonen).

Med tiden ordnade det sig emellertid.

Nedräkning

Festen fortsätter!
Nu dag två. I morgon är Jack tre. Och ett bra kalas varar förstås just i dagarna tre.
Idag var det Ingemaj och Göran som kom förbi med en massa paket. Det största paketet innehöll ett stort antal fordon, inklusive denna kranbil.

Kalas för en (blivande) treåring

 Två år och 363 dagar gammal tog Jack emot sina närmaste på treårskalas. Här får han hjälp av Philippa med paketen, medan Phillipas mor My dokumenterar.

 Att vara festföremål är inte alltid lätt. Det kan bli för mycket ibland. Här har Jack kollapsat på farstugolvet när ännu en hord gäster väller in. (Ungefär likadant blev det när alla gästerna tillsammans försökte sjunga "Ja må han leva" senare på kalaset.

 Så här ciliserat gick det till ibland. Jack konverserar moster Midde.

 Peter, David, Jonas och Carina var också där förstås - in shades of black.

Och så Fabian och morfar, dom var förstås också där för att gratulera Jack. (Morfar hade promenerat hela vägen med sin rullator - tappert.) Därmed har alla gästerna visats på bild, utom morbror Christian. Men han var också där, trots att han tillbringat hela dagen i sin butik.
 Jack tackar alla.

Tre dagars treårskalas

Jack laddar! Här ska firas treårskalas i dagarna tre!
I eftermiddag kommer gästerna - "mina vänner" som Jack benämner dem - i morgon är en liten mellandag och på tisdag smäller det igen, uppvaktning av mamma och pappa samt på dagis.
Jack är förväntansfull. På bilden överlägger han med mamma och vad som komma skall (och hon kommer snart hem!).

På äventyr med mamma

 Jacks mamma bor sedan 22 oktober på Centralsjukhuset Kristianstad ("Ett självklart val", som det står i deras affischer".
 Och nu när Jack och hans pappa båda drabbats av dagisförkylning får dom inte ens hälsa på... Vad ska man då göra?
 Jo, på fredagen åkte mamma och pappa och Jack på bilutflykt i ett mycket halkigt Kristianstad. Det populäraste stoppet skedde på McDonalds.

Och på lördagen blev det en ny träff, denna gång på det nya sjukhusfiket. Pappa valde bakelse, mamma lussekatt - och Jack isglass.
 - I den här kylan? Undrade servitrisen artigt.
 - Det är inte vårt val, sa föräldrarna snabbt. Vi saknar helt inflytande över den här killen.
(Jack åt upp sin isglass. Om någon skulle undra.)

Sängkamrater

 När katten är borta... Så är hennes säng inte tom.

...har kanske en liten råtta lagt sig där, föreslog Jacks mamma, när hon fick höra ovanstående.
Nej, så är det inte. Däremot så har far och son trängt ihop sig tätt i samma säng för att få det lite varmare i det (ärligt talat) ganska kalla huset.
 Fast Jack är ständigt i valet och kvalet. I går flyttade han fram och tillbaka mellan sin vanliga säng och mammapappas säng så att hälften kunde ha räckt. Men för närvarande slutar han alltid i mammas (dvs det som var mammas förr i tiden) säng.
 Jacks säng håller nallarna uppsikt över. Så att ingen liten råtta flyttar in.

Fast nackdelen med att ligga så tätt med en liten dagisunge är att man får näsan full av superpotenta dagisbakterier. Så nu är båda förkylda.