Räkna år

Jack har somnat förskräckligt sent de senaste kvällarna.
 Det kan bero på många saker. Att han är trött när han vaknar och därför är trött på dagis och sover för länge på lunchvilan och sedan för pigg på kvällen - ond cirkel... Förtjusning de kvällar mamma är hemma. Att han är äldre och större. Energi och nyfikenhet, och kanske viss egen agenda. Den där extra mackan innan han går och lägger sig.
 Det kan också bero på hans infernaliska fascination över siffror. Det sägs ju att man kan räkna sig till sömns. Jack räknar sig snarare vaken. Till exempel genom att ligga och följa klockradions display och dess ständigt nya, lika spännande sifferkombinationer: 20.59, pappa!
 Idag dök en ny variant upp. Andra räknar får, Jack räknar år!
 Ett litet snack om hans egen nya ålder (3) ledde till ett om mammas nära förestående födelsedag (30, kan vi väl säga) och pappas ännu högre ålder (hemlig). Än så länge har Jack inga synpunkter på att hans föräldrar har så många år.
 - 30 (typ)! Fyller mamma... Och sedan fyller hon 31. Och 32! Och...
- Ja, så håller det på, avrundade pappa, för att slippa liknande experiment med sina egna år.
Fast allt detta skreva egentligen bara för att få en chans att visa Jacks nya pyjamas. Visst är den snygg! I två delar, som en stor pojke.
 Jacks mamma köpte den i somras nångång, men till allas överraskning fick hon ändå på sonen den redan häromdan.

Jack + Elvira =

 Vincent kastade in handduken idag. Sjuk. Vem skulle Jack då sitta och pyssla tillsammans med när pappa kom till dagis för att hämta?
 Han upptäckte ett sött litet par vid dagisdatorn. Jack och Elvira, den senare med armen stadigt lagd runt Jack. Förtjust undersökte dom nya applikationer.

När Vincent och Jack leker, brukar den förstnämnde vara pappa och den sistnämnde mamma. Undrar vem Jack är i denna nya relation.

Totalvägraren

 Alla dagisbarnen i sina vackra vita, röda och bruna dräkter, andäktiga, sjungande Lucias alla vackra traditionsmättade sånger.
 Vit snö, sträng kyla och blinkande stjärnor i skyn. Horder av föräldrar samt mor- och farföräldrar. Gatorna runt förskolan fullsmockade av felparkerade bilar.
 En klassisk svenska dagisjul, om än 14 december och kl 07.00 och utomhus. Men vänta - är det inte något något fel med bilden? (Och då menar vi inte förskoleläraren med den blinkande röda näsan.)

 Kalle Ankas Fotografiska Expedition!?
(Skojade bara. Så här skulle det ha stått:)
Och vem är det den dubbelt tomteklädde, lydige, morgonpigge lille Vincent och hans ännu piggare föräldrar tittar in så förtjust (och kanske aningen avundsjukt) på?

 För när alla de söta barnen med lucian Ella i spetsen tågade ut i snön med sina duktiga fröknar för att njuta av glögg och pepparkakor, satt bara ett enda barn kvar inomhus. Utan lussekläder, utan ens en tomteluva och faktiskt utan att ha haft ytterkläder på sig en enda gång under morgonen. (Trots att han steg upp redan kl 6.00 - eller... tja, lyftes upp... Det du, Sofie!)
 Detta barn tittade på hela luciafirandet genom fönstret. Nångång ibland... Då och då snyftande "Jag vill inte!".

Men när alla fått av sig utklädseln och kommit in igen, och dykt upp för att gulla med Jack, ja, då var allt som vanligt igen.
 Bortsett från att Talldungen senare på dagen fick besök både av jultomten och Julia Saga - mycket lokal tradition. Väldigt uppskattat, alltihop.
 But that´s another story. Kanske bevisar den fördelen med att alla arrangemang inte förläggs till arla morgonstund.

Tala i telefon - en barnlek

 Jack, som konsekvent vägrade tala telefon i åratal, är nu en storpratare. Han pratar med sin mamma nästan varje dag, ibland mer än en gång. En tröst för båda, när dom varit åtskilda så mycket.
 Och så har han talat med sin kusin (och fadder) Annika när hon ringde upp på Jaciks födelsedag. Då var det ingen hejd på svadan. Men inga andra.
 Och han är duktig på det. Pratar och pratar, konverserar artigt. Även om han ibland blir alldeles tyst, och pysslar med något annat under tiden - så tyst att mamman undrar om han kanske lagt ifrån sig telefonen nånstans. Det har dock aldrig hänt, än.
 Men med pappan har han aldrig pratat i telefon. Det har liksom jnte behövts, pappa är ju alltid där ändå. Men idag - när pappan var sist hem, efter en ändlös resa hem från Malmö, hände det.
 Det gick utmärkt. Alla nöjda.

Jacks trädgård innehåller detta budskap, inskriberat av Jacks pappa. Trots mycket växlande väderlek har det stått sig sedan 6 december. Går fortfarande att läsa.

Allra sista besöket på bageriet vid torget

När Jack och hans pappa gav sig ut på en slädtur i ett mycket vackert, soligt och snötäckt Åhus anade dom föga vilken ödesdiger resa dom startat...

För det var till den här trappan dom var på väg. Den som leder upp från Åhus torg till Otto Ols Bageri, mera känt som Linas. Det är det bageriet som alltid har öppet varanna lördag förmiddag, och då och dit har Jack och pappa cyklat nästan varje gång chansen funnits. Oavsett väder, och (nästan) klockslag.
Idag tog dom alltså pulka...

Och då möttes dom av chockbudet. Det här var allra sista besöket i bageriet.
- När har ni öppet nästa gång, frågade pappan oskyldigt.
- Aldrig. Det här är sista gången, sa tjejen i kassan.
- Det måste väl fiinnas en lag som förbjuder er att stänga, sa Jacks pappa upprört.
-  Dom är helt enkelt trötta på att baka, sa tjejen.
- Du kanske ska ta över, föreslog Jacks pappa.
- Det tror jag inte, sa hon, men viss emfas.

Så nu får vi cykla någon annanstans efter freallor på lördagarna, Jack och hans pappa. Nya konditoriet, ISA, Konsum... Eller baka själva. Två saker är säkra:

Det blir aldrig samma sak. Och det här är det sista vörtbrödet från Linas. /Dvs ett av två sista.)

Kul i sängen

Att dela säng med Jack är ett äventyr. Vad som helst kan hända.

- Jag knäppte upp en knapp!

- Jaha, det var ju överraskande.

- Knäpp den pappa!

- Okay då.

Säger den snälla pappan. Men kan inte låta bli att undra:

- Varfär knäppte du upp den i så fall?

- Jag vet inte.

Eller hur. Historien om att göra saker därför att man kan. Och kanske ångra sig sedan.

Några dagar senare hittade pappa sin pojke paralyserad på sovrumsgolvet vid en tidpunkt då han borde varit djupt försjunken i sömn.

- Jag har knäppt upp två knappar, var Jacks snyftande förklaring

Sifferglädje

- 22.12! DET är mycket!

Utbrast en förtjust Jack när han råkade vakna till och kastade en reflexmässig blick på klockradion. Ja, vem kan motsäga honom? Det var mycket redan när han lade sig ungefär en timme tidigare. Men är det treårsdag så är det... Då måste man ju leka lite med sina nya saker.

Sju timmar och 35 minuter senare var det dags för nästa kapitel:

- 5.47, pappa!

- Mmm... Det är inte mycket.

- Ska vi gå upp 7.00?

- Nja... Kanske snarare 6.45.

- Då har vi mycket tid.

Ja, tid är det ju inte precis någon brist på. (Utom i Momo och tidstjuvarna. Samt i livet. Och i en normalvecka.) För den som gillar sifferkombinationer saknas det inte anledning till glädje.

6.47 var dock glädjen inte lika stor.