Skjuta poliser

Jack och kusinbarnet Tim trängs kring kusin/farbror Jonas I-pad. Vad gör dom söta pojkarna tillsammans, i sin tillflykt under kusin/faster Annikas glada födelsedagskalas?
 Och vilket spel är det dom små gullungarna roar sig med? Säkert något trevlig och uppfostrande!
 Eller... "Skjuta poliser!"
 Konstigt. Det spelet fanns inte när Jacks föräldrar var små.

Can´t help falling in löv

Varför inte ha lite roligt med alla de vackra löv, som naturen så frikostigt öser över den lilla stump av Majorsgatan i Åhus, som är Jacks eget kungadöme? Och sedan signera sitt verk.

Magiskt

Så här vill man att det ska se ut: Radiolyssnaren knäfaller inför Den Magiska Apparaten. Som buddhisten inför altaret.
 Bilden är autentisk, Jack kunde inte motstå att avnjuta Radioapan i direktsändning på detta vis.
 Oftast är han dock en on demand-kille, som lyssnar på radio och ser på tv i sin (?) dator när det passar honom.
 Radio är ju inte så magiskt för Jack, uppfödd i dess skugga som han är. Varje timme kan han höra en kär röst på P4, men fortfarande avbryter han sig och utropar:
 - Det är mamma!
Eller när han, hemma med mamma, efter att ha lyssnat på sin pappa i radion hela eftermiddagen, ffunderar på om pappa borde få veta något av det han och mamman diskuterat under tiden:
 - Ska vi ringa pappa och berätta? Fast han har väl redan hört när vi sa det!
(Det hade varit magiskt.)

Sista

 Tja. Här sista bilden. Nej, inte på den här bloggen, där kommer förhoppningsvis fler. Men från den lilla trogna Sony Cybershot, som försett Jack Humla med flertalet bilder.
 Nu har den kilat vidare. Banemannen var humlan själv, säkert någon sorts poetisk rättvisa.

Jack har ju på sistone visat allt större intresse för att ta bilder själv. Variationsrikedomen hos dessa bilder har varh häpnadsväckande...

 ...som framgår av exemplen här.

Bland annat tog Jack den kanske mest kreativa bilden på lillebror under vistelsen på sjukhuset i Malmö, nämligen denna.
 Men nu är det alltså över. Jack - som är aningen sorglös på det sätt som man kan vara om man aldrig upplevt några egentliga svårigheter i livet - kastade kameran i golvet under en argumentation med sin mamma. Det visade sig vara ett misstag.
 - När jag får min egen kamera, ska jag aldrig kasta den i golvet, ammanfattade Jack i eftersnacket.
Fortfarande lite sorglös. Ja.

En rubrik så god som någon

Räkningshuvud

Jack har en förbuffande förmåga att huvudräkna. Kanske har han ärvt den efter sin far, som föddes med en orättvis lätthet med siffror. (Lite finns kvar, trots årens oväntat snabba flykt).
 Häromdan hamnade Jack i en diskussion med sin mamma om när pappa egentligen kunde väntas hem.
- 19.10, trodde han, sa mamma. (För så vill Jack att man ska uttrycka sig när man pratar om tid, på minuten ska det vara.*)
- Då kommer han om 21 minuter, fastställde sonen med emfas, efter att ha kastat en blick på den digitala klockan vid spisen.
 Och, jo då, den visade förstås 18.49.

*Som den tidsfundamentalist Jack är, så var han inte alls förtjust över att flytta tillbaka alla klockar en timme i söndags morse.Men nu har han tagit tiden i vacker hand..

A mad hair day

Det här är ett bevis för att en bild ljuger mer än tusen ord. Och att kameraögat dokumenterar saker som våra långsamma sinnen inte hinner med.

För så här ser alltså Jack ut ibland, när han skakar huvudet tillräckligt mycket - även om hans mor och far aldrig sett den synen.

Bildbevis.