Matkastarens nya utsikt

Idag fick Jack nya perspektiv: en utsikt som passar en sådan kille som han är, dvs en person som sticker in handen i munnen, plockar ut maten och sedan omsorgsfullt kastar den på golvet.
Jacks mamma har börjat tröttna på att se golvet kletigt av matrester. (Jack brukar i och för sig ta en del ansvar, genom att efter bästa förmåga senare äta den bortkastade maten på golvet. Mamma har tröttnat på det också.)
Den nya vackra och dyra vaxduken från Percys i Åhus kommer att göra matröjningen mycket lättare, hoppas hon. Eller så kommer den att sporra Jack till att kasta maten ännu längre.

-

Moster My och morfar besökte Jack och hans föräldrar på lördagen. Mysigt, tyckte alla inblandade.

En sång- och dansman (nångång, kanske)

Nu vet Jack vad alla andra i hans ålder har för sig på fredag förmiddag. Då är dom på öppen förskola i församlingshemmet.
Däremot vet han inte riktigt vad man ska ha sånghäftet till. Inte än i alla fall...

...men pappa sjöng med så fint tillsammans med 16 andra mammor och pappor och deras telningar, både äldre och yngre än Jack.

Sedan fikade man. Och lekte. Och upptäckte. (Mer om det i texten härunder.)

En gammal - om man nu kan vara det vid 12 månaders och 24 dagars ålder - bekant stötte Jack och pappa på: Maja (och hennes pappa).

Här har Jacks pappa gjort ännu ett försök att dokumentera det röda märket på Majas kind, som uppstod när hennes pappa Filip välte henne framlänges ur vagnen ner i gatan inför ögonen på en hel buss av förvånade vittnen.

Av misstag, alltså. Det hela avlöpte lyckligt. Och en gång är ju ingen gång.

Springa, utforska, försvinna

Nu har Jack avlagt sitt första besök på Åhus församlingshem. Och efter den här dagen finns det inte en millimeter av fastigheten där han inte har satt sina ivriga fötter.

Efter att Jack varit passiv under sångstunden och rätt skrikig under fikan, men inte vikt en halvmeter från pappas sida, hände något konstigt.

Och inte alls typiskt för Jack. (Trodde man i alla fall.)

Han försvann nämligen. På lätta ben. Sprang och sprang, genom lokal efter lokal. Ständigt nya utrymmen, prång, korridorer och salar.

Kalas för en världserövrare på jakt efter nya upplevelser.

Om pappa var inom synhåll eller inte kvittade lika. Tyckte Jack. (Men inte pappa.)

Men till sist så fanns det ändå turligt nog en liten korg att sjunka ner intill, medan skeden sattes i arbete.

För Jack är ändå i grunden en rörande pojke. När inte hans lätta ben bär honom mot nya och okända mål.

Pojkarna-flickorna 5-1

Konstigt värre när bebisgänget möttes för ännu en sammankomst (hemma hos Vincent). Inte bara för att det var torsdag, utan ännu mer för detta historiska faktum:
Inte en mamma i sikte!

Tre pappor, två pojkar och stackars (eller) Maja ensam försvarande den kvinnliga sidan av saken.

Man kunde ju förstås också se det som att hon uppvaktades av fem kavaljerer i olika åldrar.

Naturligtvis handlade samtalet enb art om sport, bilar, byggprojekt och annat manligt...

...så det kändes naturligt för de två yngsta herrarna att drabba samman i en omgång av kombinerade bollsporter. Både fotboll och handboll på en gång.

Här har Jack ryckt åt sig lädret, medan Vincent betänksamt studerar hans ryggtavla.

Vart tar dom vägen? Och var kommer dom ifrån?

Napparna?
Denna filosofiska fråga grubblar nog varje småbarnsfamilj över allt som oftast, och Jacks är inget undantag.
Inte minst mitt i natten, när den nappen man trodde befann sig i eller i omedelbar närhet av barnets mun, helt plötsligt är försvunnen! Barnet uppvaknande och skrikande! Alla andra nappar bara helt enkelt spårlöst försvunna!
Då undrar man lite till mans.

Ja, visst är det mystiskt. En dag kan man ha sex-sju nappar när alla som bevisligen finns i huset oförklarligt dykt upp samtidigt.
Sedan försvinner dom, en efter en. Tar nästan slut. Bara en kvar.
Har man då tur vänder det igen. Så var det idag: på bara en liten stund trollade Jack fram två nappar ur tomma intet i ett rum där det nyss inte fanns en enda!
Vårt lilla troll är också en trollkarl.

Skor är roligare än man tror

Jack har fått ett brinnande intresse för skor.
Fast det kanske snarare ska beskrivas som en ceremoni. Det började med att han varje gång vi tagit av skorna efter en promenad kände sig tvungen att: 1. hämta skorna på hyllan, 2. kasta dem i golvet, eller, om dom redan var på golvet: 2. kasta dem på hyllan.
Till en början skedde detta endast vid detta tillfälle, just på det sättet och med de egna skorna.
Men varför begränsa sig?

Numera är Jack engagerad i alla skor, och för den delen även strumpor och annat som kan påträffas nära en ytterdörr. Allt ska flyttas, allt ska kastas, inget bör vara kvar där någon annan ställt dem.

Och den här tornadon av skoförflyttningar utbryter numera varje gång som Jack passerar tamburen, och det är ofta. Samt förstås: har full frihet, och det är inte lika ofta. Av naturliga skäl.

Så om familjens tambur numera ser lite ostädad ut, så är det en missuppfattning. I själva verket befinner sig varje persedel i stället just där den hör hemma. In the world according to Jack.

Och det är den vi lever i.

Pappa, var är du?

Här står jag och väntar på min pappa. Vi ska ut och ta en sväng på byn.

Han är långsam, så jag har tråkigt. Nu funderar jag på om jag ska gå iväg på egen hand.

Undrar om jag kommer att hitta något roligt. Eller... Jag väntar kanske en stund till.

I bästa fall hamnar väl hela historien på bloggen till sist.

The mad hatter

I en länge bortglömd kasse hittade mamman konstiga saker. Bland annat dom här hattarna, som vi verkligen väldigt gärna ville pröva så snart som möjligt...

...eller hur?

Sött eller töntigt, det är frågan. Ingen vet hur länge detta inlägg kommer att finnas kvar på bloggen.

Kanske inte längre än hatten på Jacks huvud.

("The mad hatter" kan man läsa om i "Alice i underlandet". )

En lycklig kund

Alla gånger Jack tidigare besökt Ikea har han snällt (eller till och med paralyserat) låtit sig bäras eller köras från start till mål, utan att knysta av andra skäl än boredom.
Men något har hänt... En ny kund är här!

Numera föredrar Jack att trampa runt varuhuset på egna ben. Det finns nämligen väldigt, väldigt många roliga saker där, kan han rapportera.

Mycket av det i precis lagom höjd för en liten uppspelt marodör som aldrig har haft så många prylar i lagom räckhåll förr.

Detta faktum piggade upp Jack, men gjorde med tiden hans föräldrar en aning trötta.

Fikapaus i Ikeas restaurang. Medhavd barnmat för Jack, Ikeas köttbullsmörgåsar för mamma och pappa.

Jack var på intet sätt det enda barnet som hade sin matpaus just där denna söndag.

Kak- (och glass-) monstret

Galen i glass. Kär i kakor.
Annat äts i nödfall.
Ett monster har flyttat in i Jacks hem. Monstret är påfallande likt hemmets envåldshärskare.
Det finns bara ett sätt att blidka det. Kakor, vetebröd, glass och annat gott.

Så här såg det ut när morfar kom på besök på lördag eftermiddag med en ordentlig vetelängd i bagaget.
Jack åt och åt, tills brödet till sist gömdes i tamburen.

Och så här fixerad blir Jack när det bjuds glass till efterrätt på fredagen. Ottos, ska det vara förstås.

Så mycket som möjligt. Så ofta som möjligt. Tills det kommer ut genom öronen (och andra ställen).

Gubbar i lådan

Jack och Loke - lika goda kålsupare. Kökslådornas betvingare! Gubbar i lådan.


Som framgick av ett tidigare kapitel så visade sig Loke, framåt som han alltid är, precis förstå hur roligt man faktiskt kan ha i ett kök...

...så han och Jack fick bra snurr på lådorna och allt som fanns i dom. Äntligen en som har samma intresse som jag, tänkte Jack.

Mamma och pappa gör ju bara tvärtom, och det är fel!

Sisyfos i barnkammaren

Sisyfos är ju mannen som i legenden mödosamt kämpar ett stenblock upp på toppen av ett berg, men varje gång så rullar det ned igen. Det är bara att ta nya tag. Och nya. Och...
Jack har hittat en liknande variant i sin barnkammare. Det handlar om att samla alla klossarna i den rosa lådan.

När man är färdig, och alla klossar samlats i lådan - då är det bara att be pappa ösa ut alla på golvet igen!

Sedan börjar arbetet på nytt. Det finns alltid en kloss som behöver läggas på plats.

Och igen. Och igen.

Som tur är finns det en pappa i den här sagan. Till sist säger han: stopp, nu gör vi något annat!

Jag och min lilla pojke

Håhåjaja, klagar Jack. Det är ett tungt jobb att ta hand om en liten. Sköta, trösta, mata, byta. Ingen rast eller ro.

Jo, Jack har fått sin första docka. Han är en snäll men glömsk pappa. Den lille pojken får en öm puss ibland men sen drar Jack vidare mot andra bestyr.

Det är fullt upp att vara ett år. Dagarna räcker inte till.

Då får en docka lära sig att roa sig på egen hand.

Sånt är livet.

Namnsdagskusin

Idag har kusin Fabian namnsdag!
Vi bjuder därför på en härlig badbild på densamme och en retrobild från Jacks första möte med Fabian (och hans mamma) i december 2007. Jack, 7 dagar gammal på bilden.

Upp och nervända världen

Titta dom pratar! Eller kanske inte. Men allt fler av våra drygt ett år gamla gullungar börjar skaffa sig nån sorts språk, där enstaka ord ("Titta!") lät ganska igenkännliga. Typ.

Bebisgänget - fem barn och till sist hela sju föräldrar - invaderade Jacks hem. Sällan har alla hans leksaker kommit till så flitig och lyckad användning.

Jack själv verkade inte särskilt störd av att andra nyttjade hans saker. Hans egen passion är ju hushållsprylar och dem fick han i stort sett ha i fred, även om Loke visade sig ha stor förståelse hur kul dom faktiskt är.
Loke hjälper Jack få fart på de roliga födelsedagspresenterna som sjunger barnvisor så hälften kunde räckt.

Vandrare, varthän?

Visst ser det farligt ut! Den lille mannen ute på alldeles egen spatsertur i den stora, vida, vilda världen. Full av trafik och ogärningsmän och alla andra tänkbara och otänkbara monster som befolkar föräldrars fantasi.

Hur som helst så ä r Jack inte helt ensam när han sätter fart på de små benen och pinnar på mot gudarna vet vilket avlägset mål.

Man märker att den myckna gång- och springträningen inomhus har burit frukt. Nu bemästrar Jack riktigt skapligt alla de utmaningar det innebär att förflytta sig med skor på fötterna och en stor overall att släpa på.

Som tur är, tycker han fortfarande också om att åka i sin vagn. Fast det är väl bara en tidsfråga innan det blir ändring på det också.

Då svävar Åhus trafikanter i fara!

Morfars födelsedag

Jack och mamma gratulerade morfar Kalle på födelsedagen idag, medan pappan åkte till syster Linnea i Göteborg. Jack gillade verkligen smörgåstårtan, och hetsåt sedan också en hel del clementiner innan morbror Kribbe försökte lura i honom schwarzwaldtårta också. Det är ju inte som glass precis, är Jacks kommentar till tårtan.
Efter kalaset (och med helgens förkylning i kroppen) var Jack rätt defensiv ikväll. Somnade i mammans famn efter vällingen. Ett sätt att komma undan femminutersmetoden.

Shoppinglördag

Tänk, en hel härlig lång lördag med hela familjen! Att bara njuta av... Eller?
I själva verket visade det sig att föräldrarna ville fylla hela denna långa vilodag med att planlöst vimsa runt i butik efter butik.
Och Jack? Han fick förstås hänga med, och roa sig själv efter bästa förmåga.

Shopping 1: Ärligt talat, vad kan en ettåring ha för glädje av Bromölla Möbler, undrar Jack uppriktigt. (Det blev bara en lampskärm åt mamma.)

Shopping 2: På Bromölla Markiser fanns det (säreget nog) mycket mer att rota i, upptäckte en överraskad Jack. (Där blev det en docka. Äntligen har pojken fått en sådan!)

På Eko-Hallen blev det också ett och annat. (Ej dokumenterat på bild.). Bilden överst är tagen under Jacks och pappas snabba räd på ICA i Åhus medan mamma ytterligare förgyllde lördagen med en sväng till Rusta i Kristianstad.

Rörande Jack

Det var mamman som myntade uttrycket: Jack, en rörande pojke.

Och visst stämmer det!

Jack är en ovanligt rörande kille. Nästan alltid med en sked i näven, och det är aldrig särskilt långt till närmaste kärl.

Man skulle också kunna säga att Jack är en kärleksfull pojke.

Ägnar mycket tid åt

kärllek.

Lek med kärl.

Är han då också beskedlig, undrar ni kanske.

Tja.

Jack är i alla fall alltid beredd att ta skeden i vacker hand och sjunga kärllekens lov.

Rörande, eller hur?

Har du sett på maken?

...eller magen, snarare?
En gladlynt Jack skäms inte för att visa vad han har under tröjan.

Men vems är foten? Jo, den tillhör moster Inga-Maj, som försökte hjälpa Jack lösa den eviga frågan i vilket hål man ska stoppa vilken bit. Dom runda var enklast, tyckte Jack, och det är också dem som alla barn klarar först, visste den rutinerade mostern att berätta.