Femminutersmetoden

Nya rutiner gäller i sänggåendet den här veckan. Jacks föräldrar, som under drygt 13 månader troget väntat vid sonens sida varje gång han ska somna, ofta i en halv eller en hel timma, har börjat använda fem minuters-metoden.
Ni vet: lägg honom i sängen, sjung godnattsången, klappa honom och säg godnatt. Och gå sedan ut!
Hur mycket barnet än skriker, vänta fem minuter. Och ta absolut inte upp honom! Och fortsätt sedan gå in var femte minut, lugna honom och gå ut igen! Fortsätt tills han har somnat.
"Det kan ta 40 minuter, eller två timmar, första natten. Men inom en vecka så har barnet vant sig att somna själv" stod det i en rad vittnesmål på nätet som mamman med viss bävan högläst inför premiären.
Och så började vi i måndags...
Hur gick det då?
Första kvällen snyftade han sammanlagt fyra minuter, somnade efter ca 20 minuter. Andra kvällen snyftade han i en minut och somnade efter 15.
Tredje kvällen har vi inte upplevt än. Så det är för tidigt att ropa hej. Men visst verkar Jack somna mycket mera fridfullt när han inte behöver underhålla sina föräldrar samtidigt?
PS om fortsättningen:
Nu har vi gjort på det här viset i sex dagar, och själva läggningen fungerar väl. Jack har förstått principen och gillar den inte, men skriker inte, snyftar bara och somnar efter allt mellan 20 och 50 minuter.
Men: samtliga gånger har han vaknat mitt i natten och haft mycket svårt att somna om, vilket har lett till störd nattsömn för oss alla tre. Kanske är det så enkelt, att när man helt plötsligt ändrar en variabel så får det också sina följder för andra. Vi får se hur det går.